Tidigare idag när jag satt och pratade med Jennifer (älskade dotter) i telefonen, så såg jag en bild på såpbubblor. Det slog mig hur otroligt vackra de är. De innehåller regnbågens alla färger och är sköra på ett kraftfullt vis. Då kom jag på en supergalen tanke: Jag skulle inte vilja befinna mig i en såpbubbla, fy så tomt och innehållslöst, men däremot vara en! Jamen tänk er... ni har ett vackert, färggrannt yttre och ert inre skyddas av en hinna. Alla kan spegla sig i er och alla tycker om er. Ni kan flyga högt och känna er fria, som regel i sällskap med goda vänner. Kan det bli bättre? =)

... så avslutade min farfar en av sina dikter som han skrev under sin livstid. Farmor älskade denna, vilket gjorde att jag vädjade och lyckades få med delar av den i hennes dödsannons. Farfar var egentligen en riktig författare, dock inte erkänd. Däremot var han en flitig debattör och fanns med i flera av våra dags- och kvällstidningar. Vår farfar behärskade konsten att skriva allt från utmanande och "allvarliga" politiska artiklar till dikter, dråpliga noveller och småhistorier. Han deltog även i ett flertal tävlingar där han knep åt sig ett och annat pris. Jag undrar hur mycket av det han skrev som egentligen var självupplevt. Livet som luffare och sjöman har självklart präglat hans väg och berikat honom med många erfarenheter och upplevelser. Under flera år har jag närt en dröm att kunna ge ut en bok om farfar där alla hans alster ska finnas med. Naturen var en viktig del i hans liv och när han kunde dra på sig skidor och bege sig ut i skog och mark, eller när han planterade växter och grödor i sin egen trädgård, DÅ tror jag att han mådde som allra bäst.

De senaste veckornas promenader har mer och mer fått mig att fundera över denna enda, ovanstående mening. Hade inte farfar rätt.. är det inte naturen som är vår Gud? Är det inte den som är orsaken till att vi lever och kan andas syre? Dömer naturen någon? Blir vi straffade trots att vi skövlar regnskogar och skjuter bort stora djurbestånd bara för egen vinnings skull? Ja, det blir vi absolut... men av oss själva. Alla växter fortsätter att leva så som det är menat och delar med sig av sina vackra grenverk och blommor. Vi har fortfarande möjlighet att lära oss av detta och göra de rätta valen.
Jag har alltid fascinerats av alla naturens egna fenomen, även om norrskenet tillhör min absoluta favorit. Häromkvällen när solen sken och regnet strilade omvartannat, hade vi en fantastisk regnbåge alldeles framför oss på vår vandring. Säker på de fabler som berättats, skyndade jag på mina steg så att vi kunde komma fram till skatten vid regnbågens slut. Har nämligen aldrig sett början, eller om det nu är slutet, så nära. Behöver jag tala om att det inte blev som jag förväntat och hoppats? Någon dag senare dök däremot ett litet rådjur upp på bra precis samma ställe så... såhär i efterhand kan tyckas att DET banne mig var mer värdefullt än en skattkista. Hur vackra är inte dessa små bambis? Han eller hon valde dock en liten farlig plats att gå över vägen på, strax efter en kurva, men allt gick väl och han tog sig nog ner till vattnet. Däremot oroar jag mig över att han var ensam. Brukar inte de gå tillsammans med sin familj?

Det är märkligt, men det är som om promenaderna har olika teman. En annan dag var det nämligen som om vi gick i ett fjärilsstråk. Vi hade plötsligt en mängd fjärilar runtomkring oss och det slog mig att de alla flög i par, två och två. Dessutom höll de sig till sin egna färg, beror det på att de är av olika arter eller helt enkelt inte blandar färger? Inser hur lite jag vet om de här små liven. Ett otroligt fint "lavendelpar" följde oss länge utmed vägen och det är förvånande att de flög så lågt. Vi var på väg att kliva på dem vid ett flertal tillfällen. Om jag vore en fjäril skulle jag flyga så högt jag kunde för att se ut över nejderna, över berg och vatten. Något hisnande och förvånande tanke för mig som är höjdrädd i och för sig, men det skulle jag troligtvis inte vara om jag fötts till fjäril. Det är ju precis så naturen räknar ut allt. Ett tag funderade jag på vad fjärilsparet ville säga mig, men ni läsare får gärna hjälpa mig och komma med förslag.

Igårkväll gick vi en häggvandring. Kan inte förstå, men det doftade hägg var vi än kom. Det var som att gå igenom en mild parfymfabrik. Otroligt! Kom fram till att jag skulle vilja sätta många häggar på tomten och gärna ersätta min gamla häck med dessa. (Observera att jag fortfarande pratar om växtlighet, inte kroppsdelar).

Du som ännu inte uppskattat vad som finns omkring oss, ta dig en tur till skogen eller sätt dig vid vattnet. Jag kan däremot inte låta bli att vara rädd för att möta en älg eller en björn. Undras just hur man reagerar när man står öga mot öga med en av våra skogens konungar. Skulle jag stå där och lyfta på handen till en hälsning och käckt säga "tjena" månntro? Nä. Knappast troligt. Är det så att jag får en sådan vandrare med eller mot mig, så är det förmodligen det sista jag ser i livet, för risken är att hjärtat stannar för gott. Men... det var som någon på jobbet sa: Det är nog mer troligt att de redan har fått syn på dig och står bakom ett träd och spanar in dig. Jatack, NU kändes det mycket mysigare och säkrare! Vetskapen om att några extra ögonpar intensivt följer mig efter vägen är inte så jättelockande. Men OK, bara de håller sig till vår människoregel: "Se, men inte röra!" så får jag väl vara nöjd och tacksam.

En äldre cherokee lärde sina barnbarn om livet. Han sa till dem: “Ett slag pågår inom mig. Det är ett fruktansvärt slag mellan två vargar.

 

Den ena vargen representerar rädsla, ilska, hat, avundsjuka, besvikelse, beklagelse, girighet, arrogans, självömkan, skuld, förbittring, underlägsenhet, lögn, falsk stolthet, överlägsenhet och ego.

 

Den andra vargen stod för glädje, fred, kärlek, hopp, dela med sig, lugnet, vänskap, ödmjukhet, vänlighet, empati, givmildhet, välvilja, ärlighet, medlidande och tro.

 

Samma slag pågår inom dig och varje människa också.”

 

 Den vise cherokeens barnbarn tänkte en stund. Då frågade ett av barnen sin farfar:

“Vilken av vargarna skall vinna?”

 

Den gamle cherokeen svarade bara: “Den som du matar.”

 

"En hyllning till den fria vargen, vars avtryck för evigt inristats på min underarm"

Tänker bara skriva rakt från hjärtat utan att fundera så onödigt mycket. Det är väl annars det som gör att jag inte kommer mig för att uppdatera denna blogg. Helgen har hittills varit ett enda stort lyckorus och du undrar förstås varför. Svaret är... varför inte? Jag har suttit i min lilla kära leksaksbil (Daewoo matiz) fram och tillbaka till Östersund i min ensamhet igår och idag. Det låter väl inte så upphetsande kanske, men jag har pratat och messat med viktiga människor i mitt liv under tiden. (Följdfråga... vad gjorde vi före mobilens intåg i vår värld)? Dessutom har jag haft möjligheten att rensa hjärnan och faktiskt bara vara, eftersom det inte finns så mycket annat att göra. Nog så viktigt i dagens stressade era. Målet för resan var också viktig och jag har fått ut hur mycket som helst av den. Det handlar om en distansutbildning i special- och socialpedagogik som är på väg att avslutas. Där har jag fått insamla nya kunskaper, dela erfarenheter och annat bus med trevliga människor som jag aldrig skulle ha träffat annars. Sammantaget har bara det hjälpt till att göra helgen meningsfull.

Men framförallt fyller barn nummer tre 17 år idag! Återigen blir jag påmind om att tiden går och att det är därför som vi ska fylla tiden med en hel massa liv. Göra det vi verkligen vill göra. Vi väckte honom tidigt för att uppvakta med presenter och sång. Som sig bör. På kvällskvisten kom då min härliga familj och jag gnistrar till som ett norrsken. (Mitt favoritfenomen). Hur underbart är det inte då när alla samlas kring en massa godsaker (som JAG dock bör låta bli)? Det blir tjo, tjim och glam med skratt och roliga anekdoter. Sedan är det förstås alltid någon som fattas, men de finns ju där i tanken i alla fall. Därefter mer tittande på gamla egenproducerade videofilmer igen. Den här gången från vår tid på Irland, där vi tillbringade 19 veckor under min praktikperiod. Fantastiskt skoj att bli påmind än en gång.

Under kvällen har jag suttit och kikat i facebook, chattat med underbara vänner som jag är SÅÅ glad över att de finns i mitt liv. Vill verkligen inte vara utan dem. Slutligen... trots att jag inte direkt kan räknas som hårdrockare så säger jag bara... lyssna på powerbalads!

Jag känner mig nu onekligen lite pressad till att uppdatera min blogg, efter alla påpekanden och "tjat" från bland annat min dotter. Däremot blev jag lite inspirerad att delge även mina tankar ifrån gårdagskvällen efter att ha läst hennes blogg (jennaaa.blogg.se). Vi satt nämligen hos min syster och tittade på "småfilmer" medan de kopierades över på DVD för att bättre bevaras för framtiden. Det är alltså våra egna producerade filmer via videokameran. Alla dessa härliga tillbakablickar och minnen bara sköljde över mig utan pardon och jag bara njöt. Dock med en och annan tår i ögonvrån. När hände det? Hur har mina fyra fantastiska, charmiga smågosisar hunnit växa upp mitt framför mina ögon utan att be om lov? Närmast obemärkt har deras röster och utseenden förändrats och två av dem är redan vuxna individer, de andra på god väg. Naturligtvis har de bevarat sin charm och sina personliga egenskaper, men ändå. Var tid har sitt brukar man säga och nog är det så. Då fanns jag till för barnen och var behövd på ett annat sätt, vilket jag verkligen önskar att det så kommer förbli. Jag sitter och ler för mig själv när min enda dotter hoppar framför videokameran likt Disneys Hacke hackspett och ständigt har något bus på gång. Hon låtsas vara ett nyhetsankare och glittrar med sina ljusblå som bara hon kan. Vi får se när hon spelar piano på en skolavslutning, när hon deltar i den lokala tävlingen av "Småstjärnorna" under sista april, som en fullfjädrad miniartist. Idag är hon betydligt försiktigare och det skulle aldrig falla henne in att uppträda offentligt. Det är synd, hon skulle göra världen en tjänst. Hur kan en förälder få sitt barn att riktigt förstå sitt eget värde, de inre kvaliteérna? När det gäller min äldste son så har han inga som helst problem med just detta. Man skulle tro att han är utsänd till jorden för att underhålla (även tyvärr i "skönsång" hemma med Johnny Cash i bakgrunden) och sprida glädje omkring sig. Han tar på ett självklart sätt för sig av vad livet har att erbjuda och man kan inom en mils radie höra att han är på gång. Det märkliga är att han som liten var betydligt trumpnare. När vi frågade om han hade kul, svarade han möjligen med sin extremt hesa röst ja, men utan att röra en min. Inga glädjeyttringar eller spontaniteter där inte! Han var ett riktigt stoneface som helst tillbringade sin tid med frimärkssamling och en bok eller någon målning. Helt enkelt en annan person än den vi känner idag. Det finns nämligen inga hinder i världen eller något som kan få den unge mannen att tappa ansiktet eller att skämmas. Sonen nummer två var redan som liten eftertänksam. Han funderade innan han sa något, men även han kom senare att bli full av upptåg. Åtskilliga gånger har vi tagit reda på honom och skjutsat till vårdcentralen eller sjukhus. Han har lyckats bryta armen när han föll ner från ett träd, slagit hål i huvudet minst två gånger för att han haft för bråttom. Vid ett tillfälle har han, med hjälp av en kompis, även knäckt näsbenet, en mycket blodig historia. Familj och vänner har däremot ofta fått skratta åt hans träffsäkra kommentarer och omedelbara humor. Denna son är idag lugnet själv, en liten drömmare. Humorn finns där, men inbäddad och inte lika angelägen att ta sig uttryck. Han tänker i första hand på andra och oroar sig om inte alla mår bra. Siste sonen, "lilleman", kommer alltid att få vara vår minsting. I en syskonskara av fyra, där de tre äldsta är födda inom tre år, känns det som om han är vår "sladdis", trots att han endast är fyra-sju år yngre än de övriga. Han har alltid varit klarsynt och på ett självklart sätt tagit plats. Det är lätt för honom att linda oss kring sitt finger och det kan minsann utnyttjas på hög nivå. Han vet vad han vill och kommer därmed att kunna gå långt. Jag måste säga att det är tur att han har ett hjärta av guld och att det finns en inre vetskap om vad som är rätt eller fel. I de filmer vi såg igårkväll var han en liten knickedick som ålade sig fram eller satt och tittade sig föga intresserat omkring från sin babysitter. I ett avsnitt satt han även och smakade på sin första fasta mat och nu som då var det tyvärr ingen höjdare. Dessa samlade minnen har nu lagt sig mjukt som bomull inom mig och det är något jag alltid vill kunna ta fram. Idag ska vi återigen samlas och gå igenom fler filmer, vilket jag längtar till. Jag är dock medveten om att min älskade och djupt saknade lillebror, barnens morbror, kommer att "dyka upp". Det här är lite gruvsamt samtidigt som jag ser fram emot att se honom på nytt. Vi vet att det innebär tårar av sorg och saknad, men är en viktig del i en bearbetning av den drygt tre års långa sorg som vi lever i. Han är inte och ska aldrig bli bortglömd!

Om andra föräldrar eller övriga har några egna reflektioner och tankar kring det jag har pratat om här, så dela gärna med er av dessa i kommentarerna!

Just nu är det allt jag vill säga. Alltför ofta fokuserar vi på hur dåligt vi mår, eller på det som av olika anledningar inte fungerar som det ska. Här, mitt i ingenting, i den tysta natten, känns allt så enkelt i min ensamhet. John Blund gör sig påmind och strör sitt sömnpulver över mig, men jag är ändå så klartänkt som jag kan bli. Nej, det är viktigt att byta perspektiv. Gläds åt ett nytt spännande ögonpar som möter dina, en tonårings charmiga framfusighet, skrattet långt borta. Vad gör väl det att en förkylning är på väg att på nytt bryta ut? Absolut nada. Vad är väl en bal på slottet?

Jag har precis kommit hem från en tripp med färjan Cinderella, "känd" från TV. (Inga program spelades dock in denna helg, ska tilläggas). Vill bara berätta detta och uttrycka min tacksamhet över att få åka tillsammans med ett sådant härligt gäng. Vi var 10 personer från mitt arbete som först åkte buss mellan Sundsvall och Stockholm. Även där fick vi möjlighet att träffa fantastiska människor och stämningen var verkligen den bästa. En otrolig känsla när människor törs och vill öppna sig för okända och direkt kunna bli "bundisar" med glimten i ögat. Tror inte att jag någonsin skrattat så mycket som under dessa två dagar. En liknande resa skulle jag gärna göra igen, under dessa förutsättningar. Jag såg då i alla fall inte till några bråk eller sura miner, utan allt har flutit på precis så som man kan önska. Det gjorde alltså även färjan, även om det gungade oroväckande ett tag. Pinsamt nog så tycker jag att det är riktigt jobbigt och skrämmande med rörelser ute på havet, mitt sjömansblod till trots. Min farfar, farfarsbror, pappa och min egen bror har samtliga varit sjömän under långa perioder och haft det som livsstil, medan jag min stackare är livrädd för vatten. Rastlösheten är dessvärre densamma, känslan av att få "komma iväg". Skulle gärna resa omkring mycket mer, eller varför inte ha ett resande arbete? Men det skulle betyda att jag skulle byta bort det jobb och de arbetskamrater jag har idag, vilket jag verkligen inte skulle vilja vara utan. Så, kom ihåg att hitta på något med era vänner! De är viktiga, det gäller att både stifta nya bekantskaper som att hitta på roligheter med arbetskamrater och andra. Njut av livet så länge du kan i goda vänners lag!

En vårsol som glittrar över mängden av gnistrande, vit snö medan fåglarna kvittrar. Kan ni tänka er in i den bilden, den känslan? Idag har jag fått uppleva den. Kom på mig själv att jag inte alls ville läsa boken jag hade med mig ut, istället satt jag i min stol på bron och bara log mot solen och livet. Så kan det vara och det är just sådana stunder vi ska lämna plats för i vår stressade och så ofta världsfrånvända tid. Kanske är våren på väg ändå, trots den kyla som varit för bara någon dag sedan? Någonstans under snödrivorna vill frön vakna och växa till nya liv, knoppar väntar otåligt på att få brista och blomma ut till det de är avsedda för. Då kommer genast följdtanken... Vad är meningen med dig och mig? Vilken är vår livsuppgift? Även jag är likt knopparna otålig på att få veta varför jag föddes och vad som förväntas av mig. Spännande, men det är bara att öppna ögonen och oss själva för att följa med på vår egen resa. Anmäl er till en pilgrimsvandring eller en retreathelg i tystnad, börja meditera eller varför inte bara andas! Kan även rekommendera filmen och/eller boken om "Mosekoden".

Jag tror många av oss väldigt ofta tänker tillbaka på det som varit, av olika anledningar. Tänkt på de gånger som vi har "gjort bort oss", vilket får pulsen att slå lite extra av skam och verkligen ångrat det som varit. Men varför då? Vad kan bli annorlunda? Ett av mina motton är: Ångra inte det du har gjort, se istället till så att du i framtiden inte behöver ångra det du INTE gjort! Med andra ord, lev ditt liv idag och gör sådana saker som du alltid drömt om att göra. Eller varför inte hoppa på något spontant, bara få ett infall? Sätt igång och var med i ditt eget liv, skapa händelser och minnen som du kan se tillbaka på och berätta för de som kommer att leva även efter dig! Gör avtryck!

Likaså har vi tillbakablickar på vår barndom, kanske den inte varit så bra som vi önskat. Kom ihåg att det aldrig är för sent för en lycklig barndom. Sådant går att ta igen och det som hänt har hänt. Situationer eller händelser som vi helst vill glömma, poppar titt som tätt upp. Återigen, är det verkligen försvarbart att uppehålla sig vid det som vi inte vill tänka på? Låt det som varit förskjutas i det fördolda. I synnerhet det som gör ont och har givit sår i själen.

Å andra sidan, hur ofta säger inte vi själva eller hör andra säga, "det var allt bättre förr"? Till vilken nytta? Då kan vi väl lika gärna lägga oss ner och ge upp för gott, eftersom det resonemanget innebär att det bara blir värre allt eftersom.
När vi blir gamla och kanske dementa, då går vi tillbaka till det som varit. Då vore det väl bra mysigt att vi har något gott att komma till, eller hur? Därför vill jag uppmana alla som läser detta... sätt igång genast och producera goda minnen!

Den här rubriken kan passa in på så mycket i våra liv. Att släppa taget är verkligen inte alltid lätt. Det kan handla om de smärtsamma tillfällen när vi inte har möjlighet att hålla fast vid våra nära, då de lämnar oss för gott. Hur gärna vi än skulle vilja, så har vi inget annat val än att till slut släppa taget och inse att han eller hon inte kommer att finnas kvar på samma sätt som tidigare. Jag kommer längre fram att prata om tankar kring sorg, därför går jag inte djupare in på det här och nu.

Våra värderingar som vi burit med oss länge, är också välbekanta och trygga följeslagare på vår väg. Det är inte heller så lätt att släppa taget om dessa och samtidigt kasta sig ut i det okända. Att förändra gör ofta ont, även om det är till det bättre. Som exempel kan nämnas de gånger vi känt att vi borde gå vidare; lämna en destruktiv relation med missbruk eller misshandel som följd eller när vi gång på gång blir nedtryckta av någon vi håller av och ser som en mycket god vän, men ändå väljer att stanna kvar! För hur det än är så är tryggheten så viktig för oss. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Att kapa banden är bland det svåraste som finns, men när det väl är gjort, känner du dig så mycket starkare.

Samtidigt ska vi värna om våra barn, förhållanden, vänner och arbetskamrater. En relation behöver vårdas, det är något att vara rädd om, men inte till vilket pris som helst. Inte så att vi offrar oss och blir en spillra av oss själva. Slutligen, det är nyttigt att stanna upp, tänka igenom och våga omvärdera våra egna tankar, så att vi inte fastnar i invanda mönster.

Ja, så var jag igång! Denna blogg har jag alltså fått av min dotter Jennifer http://jennaaa.blogg.se/ som varit "snäll" och ställt iordning den. Jag antar därför att det är lite otacksamt om jag inte använder mig av den. Känner mig lite darrig, men det är väl bara till att gå in med liv och lust med att sätta mina ord på pränt. Svårare än så är det ju inte. Om nu någon händelsevis undrar över bloggnamnet så kan jag tala om att Jenna måste haft väldigt skoj, för hon har mixat mitt mellannamn Randi, efter mitt norska påbrå och Lång, vilket är mitt "giftasnamn". (Och som jag brukar säga.. ett bra sätt för mig att kompensera min längd; 152,5 cm).

Jaha, å vad ska då mina bloggsidor handla om? Absolut ingen aning, men det är väl meningen att tankarna ska vandra fritt, vilket när det gäller mig kan innebära precis VAD SOM HELST. Det är lite svårt att sätta in mig i ett fack, men en sak kan jag säga... om ni är ute efter att hitta mode och matrecept här så kommer ni att bli besvikna. Jag använder kläder och jag älskar mat och fika, men jag är inte intresserad av var allt kommer ifrån. Har kikat runt lite på andra bloggar nu och många handlar just om detta eller så används de som en dagbok.

Min förhoppning är att jag kan så och leverera lite tankar och dela med mig av erfarenheter bland annat. Jag blir naturligtvis jätteglad om det kommer in lite kommentarer eller frågor också. Alltså... denna blogg blir det vi alla gemensamt gör den till! SÅ är det ju!  Mycket nöje!

Jag tänkte att om jag skapade en blogg till dig kanske du skulle börja blogga =)
Tänk på allt detta jobb jag lagt ned... hihi =)

Är den fin och är den du?

Kram / Din dotter.