Jag känner mig nu onekligen lite pressad till att uppdatera min blogg, efter alla påpekanden och "tjat" från bland annat min dotter. Däremot blev jag lite inspirerad att delge även mina tankar ifrån gårdagskvällen efter att ha läst hennes blogg (jennaaa.blogg.se). Vi satt nämligen hos min syster och tittade på "småfilmer" medan de kopierades över på DVD för att bättre bevaras för framtiden. Det är alltså våra egna producerade filmer via videokameran. Alla dessa härliga tillbakablickar och minnen bara sköljde över mig utan pardon och jag bara njöt. Dock med en och annan tår i ögonvrån. När hände det? Hur har mina fyra fantastiska, charmiga smågosisar hunnit växa upp mitt framför mina ögon utan att be om lov? Närmast obemärkt har deras röster och utseenden förändrats och två av dem är redan vuxna individer, de andra på god väg. Naturligtvis har de bevarat sin charm och sina personliga egenskaper, men ändå. Var tid har sitt brukar man säga och nog är det så. Då fanns jag till för barnen och var behövd på ett annat sätt, vilket jag verkligen önskar att det så kommer förbli. Jag sitter och ler för mig själv när min enda dotter hoppar framför videokameran likt Disneys Hacke hackspett och ständigt har något bus på gång. Hon låtsas vara ett nyhetsankare och glittrar med sina ljusblå som bara hon kan. Vi får se när hon spelar piano på en skolavslutning, när hon deltar i den lokala tävlingen av "Småstjärnorna" under sista april, som en fullfjädrad miniartist. Idag är hon betydligt försiktigare och det skulle aldrig falla henne in att uppträda offentligt. Det är synd, hon skulle göra världen en tjänst. Hur kan en förälder få sitt barn att riktigt förstå sitt eget värde, de inre kvaliteérna? När det gäller min äldste son så har han inga som helst problem med just detta. Man skulle tro att han är utsänd till jorden för att underhålla (även tyvärr i "skönsång" hemma med Johnny Cash i bakgrunden) och sprida glädje omkring sig. Han tar på ett självklart sätt för sig av vad livet har att erbjuda och man kan inom en mils radie höra att han är på gång. Det märkliga är att han som liten var betydligt trumpnare. När vi frågade om han hade kul, svarade han möjligen med sin extremt hesa röst ja, men utan att röra en min. Inga glädjeyttringar eller spontaniteter där inte! Han var ett riktigt stoneface som helst tillbringade sin tid med frimärkssamling och en bok eller någon målning. Helt enkelt en annan person än den vi känner idag. Det finns nämligen inga hinder i världen eller något som kan få den unge mannen att tappa ansiktet eller att skämmas. Sonen nummer två var redan som liten eftertänksam. Han funderade innan han sa något, men även han kom senare att bli full av upptåg. Åtskilliga gånger har vi tagit reda på honom och skjutsat till vårdcentralen eller sjukhus. Han har lyckats bryta armen när han föll ner från ett träd, slagit hål i huvudet minst två gånger för att han haft för bråttom. Vid ett tillfälle har han, med hjälp av en kompis, även knäckt näsbenet, en mycket blodig historia. Familj och vänner har däremot ofta fått skratta åt hans träffsäkra kommentarer och omedelbara humor. Denna son är idag lugnet själv, en liten drömmare. Humorn finns där, men inbäddad och inte lika angelägen att ta sig uttryck. Han tänker i första hand på andra och oroar sig om inte alla mår bra. Siste sonen, "lilleman", kommer alltid att få vara vår minsting. I en syskonskara av fyra, där de tre äldsta är födda inom tre år, känns det som om han är vår "sladdis", trots att han endast är fyra-sju år yngre än de övriga. Han har alltid varit klarsynt och på ett självklart sätt tagit plats. Det är lätt för honom att linda oss kring sitt finger och det kan minsann utnyttjas på hög nivå. Han vet vad han vill och kommer därmed att kunna gå långt. Jag måste säga att det är tur att han har ett hjärta av guld och att det finns en inre vetskap om vad som är rätt eller fel. I de filmer vi såg igårkväll var han en liten knickedick som ålade sig fram eller satt och tittade sig föga intresserat omkring från sin babysitter. I ett avsnitt satt han även och smakade på sin första fasta mat och nu som då var det tyvärr ingen höjdare. Dessa samlade minnen har nu lagt sig mjukt som bomull inom mig och det är något jag alltid vill kunna ta fram. Idag ska vi återigen samlas och gå igenom fler filmer, vilket jag längtar till. Jag är dock medveten om att min älskade och djupt saknade lillebror, barnens morbror, kommer att "dyka upp". Det här är lite gruvsamt samtidigt som jag ser fram emot att se honom på nytt. Vi vet att det innebär tårar av sorg och saknad, men är en viktig del i en bearbetning av den drygt tre års långa sorg som vi lever i. Han är inte och ska aldrig bli bortglömd!

Om andra föräldrar eller övriga har några egna reflektioner och tankar kring det jag har pratat om här, så dela gärna med er av dessa i kommentarerna!