Jag har precis kommit hem från en tripp med färjan Cinderella, "känd" från TV. (Inga program spelades dock in denna helg, ska tilläggas). Vill bara berätta detta och uttrycka min tacksamhet över att få åka tillsammans med ett sådant härligt gäng. Vi var 10 personer från mitt arbete som först åkte buss mellan Sundsvall och Stockholm. Även där fick vi möjlighet att träffa fantastiska människor och stämningen var verkligen den bästa. En otrolig känsla när människor törs och vill öppna sig för okända och direkt kunna bli "bundisar" med glimten i ögat. Tror inte att jag någonsin skrattat så mycket som under dessa två dagar. En liknande resa skulle jag gärna göra igen, under dessa förutsättningar. Jag såg då i alla fall inte till några bråk eller sura miner, utan allt har flutit på precis så som man kan önska. Det gjorde alltså även färjan, även om det gungade oroväckande ett tag. Pinsamt nog så tycker jag att det är riktigt jobbigt och skrämmande med rörelser ute på havet, mitt sjömansblod till trots. Min farfar, farfarsbror, pappa och min egen bror har samtliga varit sjömän under långa perioder och haft det som livsstil, medan jag min stackare är livrädd för vatten. Rastlösheten är dessvärre densamma, känslan av att få "komma iväg". Skulle gärna resa omkring mycket mer, eller varför inte ha ett resande arbete? Men det skulle betyda att jag skulle byta bort det jobb och de arbetskamrater jag har idag, vilket jag verkligen inte skulle vilja vara utan. Så, kom ihåg att hitta på något med era vänner! De är viktiga, det gäller att både stifta nya bekantskaper som att hitta på roligheter med arbetskamrater och andra. Njut av livet så länge du kan i goda vänners lag!

En vårsol som glittrar över mängden av gnistrande, vit snö medan fåglarna kvittrar. Kan ni tänka er in i den bilden, den känslan? Idag har jag fått uppleva den. Kom på mig själv att jag inte alls ville läsa boken jag hade med mig ut, istället satt jag i min stol på bron och bara log mot solen och livet. Så kan det vara och det är just sådana stunder vi ska lämna plats för i vår stressade och så ofta världsfrånvända tid. Kanske är våren på väg ändå, trots den kyla som varit för bara någon dag sedan? Någonstans under snödrivorna vill frön vakna och växa till nya liv, knoppar väntar otåligt på att få brista och blomma ut till det de är avsedda för. Då kommer genast följdtanken... Vad är meningen med dig och mig? Vilken är vår livsuppgift? Även jag är likt knopparna otålig på att få veta varför jag föddes och vad som förväntas av mig. Spännande, men det är bara att öppna ögonen och oss själva för att följa med på vår egen resa. Anmäl er till en pilgrimsvandring eller en retreathelg i tystnad, börja meditera eller varför inte bara andas! Kan även rekommendera filmen och/eller boken om "Mosekoden".