Livssaga

"Moster, ditt liv är nästan som en saga".... min älskade systerdotter Jennilies ord till mig för bara ett ögonblick sen. Hon påminde mig om att jag för några veckor sedan berättade händelser från mitt liv när vi promenerade till kyrkan för att tända ljus på gravarna.
 
 
 Bästaste Jennilie
 
Mitt liv ÄR  en saga! Hon har ju helt rätt! Å jag är glad för vartenda skratt, leende, alla tårar, människor, tomtar på loftet, trollungar, rädslor, och spänningar som jag har mött! 
 
 

I väntan på...

Jag kommer ofta på mig själv att alltid vänta på något. Ikväll är det ju till exempel Melodifestivalen som gäller, nu när det är final å allt. Det har hos oss varit något av en helig tradition att följa, men i år har jag bara kollat delfinalerna lite nu och då. Spännande att se om det blir någon favorit som tar hem segern eller om det kan vara någon helt otippad. Det som för min del förtagit lite av den musikaliska glädjeyran i detta evenemang tycker jag är att det nu ska dansas och hända mer runtomkring artisterna hela tiden, med blinkande ljus som framkallar epileptiska anfall eller huvudvärk. Har jag fel? Tidigare satt en jury och lyssnade på låtarna enbart, utan att se artisterna. Låter som en gammal stofil, men vore inte det bättre? 
 
 
Kul om Sundsvalls Yohio vinner må jag säga. 
 


 
 
Annars känns det som om jag och fler med mig ofta längtar framåt eller lever kvar i det förflutna, men det är väl just i detta nu vi ska vara, i själ, kropp och i tanke. 
 
Kjell Haglund alias "Själens krigare", har i en av sina hemsidor skrivit ner en hel del om hur vi kan leva vårt liv här och nu.   http://www.kjellhaglund.com/index.php/skapa-dig-ett-nytt-liv  
Tyckte det här var lite bra tips och tankar kring hur vi kan jobba med just detta: 
 
LEV HÄR OCH NU
 
  1. Lev en sekund i taget. Gårdagen kommer aldirg mer igen. Morgondagen har du inget löfte om. 
  2. Den här sekunden är allt du har. Tiden är din dyrbaraste gåva. Tid kan aldrig återkallas när den väl är försvunnen. 
  3. Tid kan aldrig sparas. Detta ögonblick är den sanna tid som existerasr.
  4. Genom att säga JA till det som är viktigt i ditt liv och NEJ till det som är oväsentligt rör du dig framåt i riktning mot det du vill uppnå i livet. 
  5. Använd din tid på bästa möjliga sätt. Det är de små dagliga besluten som för dig närmare eller längre från dina drömmar hur du vill leva, vara och agera i livet. Du ska handla NU. För det är bara handling som göra att drömmar bli verklighet. 
  6. Vad du gör nu bestämmer vad du blir i nästa ögonblick.
  7. Varje dag är en ny början, ett äventyr att leva. 
  8. Precis som en skultpör formar leran eller en målare som med varje penseldrag skapar en blild så skapar du med varje handling du utför ditt eget mästervärk. Och gör det NU!!!
Sätt igång och träna nu vetja! 
 

Humor som en befriare

För ett par timmar sedan fick jag en idé som började växa sig allt starkare och slutligen resulterade i en FB-status. När man har flera hundra såkallade vänner på Facebook, så är det ju en självklarhet att de kommer från olika sammanhang och är en salig blandning i åldrar och "typer". Tänk vad spännande det vore att helt enkelt sammanföra alla i en gigantisk träff!? Jag ställde frågan lite fint och det är underbart med det gensvar som kom! Så fantastiskt många roliga och spontana kommentarer, vissa gör att jag skrattar högt i min ensamhet och DET, om något, är befriande! Humor och skrattet kan lossa nervositet, skapa vänskap och gemenskap, underlättar även i svåra stunder, men kanske framförallt fungera som medicin. "Ett gott skratt förlänger livet" har vi väl alla hört. Å det tror jag stenhårt på. 
 
Efter att jag nu har fått njutit av alla fantastiska människor och bekräftande "gilla"-knappar som är nutidens sociala nätverkande, så föll ögonen på en video på Alice Herz-Sommer, 109 år gammal. Hon är en av de som överlevt Förintelsen i ett koncentrationsläger i Terezin och lever nu i London. Vi kan väl alla försöka förstå vilka grymheter och fasor den stackars människan har fått tvingats utstå, men trots det så skrattar hon gott på alla bilder jag sett när jag googlade hennes namn. Fantastisk kvinna och förebild! Någon vi alla kan lära av. Under en intervju har Alice svarat på frågan om hemligheten med att må bra: "Optimism och att söka det goda. Livet är vackert. Du måste vara tacksam för att vi lever. Vart du än ser så finns skönhet". Men det som tilltalade mig allramest är hennes fortsättning; "Jag känner till det som är dåligt, men letar efter de bra sakerna". Tja, vad ska man säga? Vördnad!
Som jag så ofta vill säga; "Det är inte hur man har det, utan hur man tar det, som är det viktiga"!
 
 

Mitt liv, en voltande teater!

Aldrig har jag väl förstått hur omtumlande ett litet liv kan vara egentligen. Det finns så många glädjeämnen och så många förändringar som kan ske på bara någon tiondels sekund. Eftersom jag inte har bloggat på en betydligt längre tid än jag önskat, så finns det självklart många tankar och händelser att dela med sig av, MEN... jag kommer nu att koncentrera mig på de senaste veckorna. 
 
Jag har alltsedan sjätte klass sjungit i körer eller andra konstellationer. Inte sen att hänga på olika sångprojekt eller så. Teater har däremot inte varit min starka sida, jo möjligtvis som liten, när jag enligt min mor alltid spelade apa. Hursomhelst, för en tid sedan hoppade jag på årets kabaré i Ånge, men min tanke var som sångförstärkning och möjligen lite statist-funktion. 7 föreställningar skulle sättas upp i slutet av februari och träningarna påbörjades. Den drivna Kärstin Leander, för övrigt nominerad till en av nio eldsjälar i Sverige, började leda arbetet och fördela rollerna. Ja, lite kort kan jag säga att det blev riktiga roller att läsa manus till, som att gestalta en lill-djävel, en varg, en positiv och lite pipinett mötesdeltagare samt en högstadieelev som är ignorerad på sin födelsedag. Hm... Behöver jag säga att det varit en intressant resa, utmaningar utöver det vanliga och härliga människor? Nej, detta har varit en fantastisk och lärorik period och jag har njutit mellan nervositetsattackerna.
 
 
Sista föreställningen skulle ske förra lördagen, den 23 februari. Den dagen hade kunnat sluta så mycket annrolunda än vad den gjorde. Jerry, äldste sonen, och jag var på väg till hans jobb. Efter att vi tappat kontrollen över bilen, började den sladda över vintervägen. Där och då förstår man tack och lov inte helt vad som händer, men vi voltar över snövallen mot diket, både sidledes men även på fronten. Hamnar på sidan med bilen vänt åt det andra hållet, men lyckas med en förbipasserandes hand, ta oss ur bilen och upp på vägen. Efteråt inser vi hur allvarlig olyckan egentligen är, med taket intryck och likaså den ena dörren, som inte går att få upp. De första sekunderna av panik när vi landat och jag ställer den fråga jag är så rädd för att inte få ett svar på: Jerry, lever du? Ett jakande svar och därpå ett chockat, men befriande skratt där och då är ren och sann lycka, vill jag lova. Ingen ambulans eller polis kom till platsen, trots att jag ringde 112 direkt efter olyckan. Men det är en annan historia. Vi är båda oskadda, men självklart skärrade och mörbultade med en enorm och obeskrivlig träningsvärk. Det känns som om vi fått ett liv till skänks! Det förpliktigar och det gäller nu att göra det bästa av det och leva så mycket det bara går. 
 
Därmed vill jag bara säga, olyckor och tråkiga händelser sker. Därför ska vi vara rädda om oss själva och våra medmänniskor, med allt vad det innebär! Gör det bästa av alla situationer, du har alltid ett val! Kram på er alla! 
 
 

Ska det vara så svårt?

Människor bara bloggar och bloggar och bloggar. De tjänar en massa pengar eller kan åtminstone få mycket bekräftelse genom alla inskickade kommentarer. Men jag då? Har jag inga tankar? Jo verkligen... kanske alldeles för många så jag inte kan sortera dessa... 
 
Det jag skrivit ovan hittade jag igen nu som ett utkast... ifrån OKTOBER!!! Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Kanske jag redan här å nu ska bara publicera inlägget, innan jag ångrar mig igen? Utan censur? Ja, det gör jag, så är det förhoppningsvis lättare att komma igång med skrivandet på nytt. 

Akashakrönikan

Hittade just en tänkvärd liten berättelse som är skrivet av Michael Delavante; 
 
En gammal indisk legend låter berätta att varje själ spelar in alla moment av sin existens i en eterisk "bok" och att det är möjligt att "läsa" den. Akasha kommer från Sanskrit i Indien och brukar översättas med himmel, rymd eller rum men sägs ursprungligen syfta på en strålglans. I indisk tradition sågs akasha som det första av de fem elementen, tillsammans med luft eld, vatten och jord. I Indien så är namnet på det som vi kallar Vintergatan, "Akash Ganga".

Akashakrönikan brukar kunna beskrivas som ett slags kosmiskt bibliotek eller informationsbank med allt som någonsin hänt och kommer att hända. All kunskap, såväl förfluten som nutida och framtida sägs finnas bevarad i krönikan som även kallas Guds minne och Livets bok. Det sägs att all information om varje individ och händelse i evigheten ska finnas inkodad i detta universella arkiv och att det alltså är möjligt för oss att få tillgång till det.

Somliga menar att det är förmågan att koppla upp sig på detta fält som gör det möjligt för vissa att utveckla mediala förmågor som klärvoajans. I enklare mening kan man säga att det är vad 
vi vanligen kallar intuition, en känsla av vad som är rätt eller på gång. I boken "Science and the Akashic Field: An Integral Theory of Everything" utvecklade filosofen Ervin László en teori om ett informationsfält i kosmos där data sparas och menar att teorin också löser konflikten mellan religiös och vetenskaplig troform. 

Legenden om Akashakrönikan inspirerade mig en gång i tiden att skriva följande lilla berättelse:

Lång bort i fjärran östern fanns ett gammalt tempel dit en kvinna en dag anlände för att besöka en vis gammal man för att fråga om råd.
"Mästare, vad skall jag göra för att få ett bra och lyckligt liv?"
"Du skall tömma dina ryggsäckar", svarade mästaren.
"Vad menar du? Jag har väl inga ryggsäckar?" utbrast kvinnan.
"Du ser dem inte, men jag ser dem tydligt" svarade mästaren.
"Var snäll och förklara" sade kvinnan.
"Tre ryggsäckar bär människan på. I den ena bär hon skuld, i den andra bär hon rädsla och i den tredje bär hon vrede. Den första skapar den andra och den andra skapar den tredje. Dessa tre är vad som gör henne olycklig och hindrar henne från ett gott liv. När hon tömt ryggsäckarna på skuld, rädsla och vrede och fyllt dem kärlek så bygger hon också broarna till ett gott och lyckligt liv."

En annan dag kom en ung man på besök i templet för att träffa den vise.
"Mästare, vad innebär det att vara lycklig?" frågade han.
"Fråga tio personer och du kan få tio olika svar", sade mästaren. "Men oavsett vad de svarar bär de alla samma längtan i sina hjärtan: De vill bli älskade. För att bli älskade måste de bli sedda och för att bli sedda måste de också känna sig välkomna."
"Men vissa verkar ju inte vilja ta emot kärlek", invände den unge mannen.
"Alla vill ha kärlek, men alla vågar inte ta emot den. Det beror på att de inte upplevt sig bekräftade, känt sig sedda, välkomnade och accepterade som barn. Kärleken kan då upplevas som ett hot då den väcker minnet av brist på kärlek. Det får henne att känna en olust som hon försöker upphäva genom att stöta bort kärlek. I förhållanden skapar hon sen dramer genom att spela skuldspelet via avundsjuka, svartsjuka, förolämpningar, hot och fysiskt våld."
"Hur skall man då göra för att släppa denna rädsla?"
"Det går inte att förändra något man inte tillstår existerar, så först måste man se var problemet ligger. Därefter kan man börja medvetandegöra och bearbeta smärtan genom att rannsaka den, tala om den och visa den. Det kan ske genom gråt, skrivande eller annan kreativ verksamhet som får ge uttryck för känslorna. Vad det handlar om är att bygga upp självkänsla och på så sätt lära sig älska sig själv istället för att projicera smärtan på andra".

En tid senare kom en åldrad akademiker på besök i templet för att träffa den gamle gurun som i vanlig ordning satt på en kudde mitt i det enkla rummet.
"Mästare, jag har forskat hela mitt liv och rest jorden runt i jakten på kunskap och nyligen fick jag höra påstås att den berömda Akashakrönikan lär finnas här. Stämmer detta?"
"Javisst", svarade mästaren.
"Skulle jag kunna få titta på den", frågade akademikern.
"Självklart", svarade mästaren. "Stig in i rummet här bakom så skall du finna vad du söker."

Akademikern klev med bestämda steg förbi mästaren och gick in i rummet bakom där han fann ett enkelt bord med två stearinljus mellan vilka det låg en stor guldglimrande bok med ett sagolikt vackert omslag. Svetten hade börjat bryta fram i hans panna och han kände sig torr i munnen efter den långa färden. Hans händer darrade när han försiktigt öppnade den heliga boken. Med stora ögon bläddrade han sedan igenom sida efter sida och utbrast:
"Vad är det här för humbug? Det står ju inte ett smack i den här boken! Alla sidor är ju blanka". Utmattad och besviken satte han sig på golvet med händerna i ansiktet. "Charlataner", mumlade han och skakade besviket på huvudet. Just då kom en ung munk in i rummet med en sopkvast i handen och började omsorgsfullt snygga till på golvet. Akademikern såg på munken och sa: 
"Här har jag rest jorden runt för att komma hit och hoppas hitta en värdefull gammal bok och så visar det sig att alltsammans bara är en bluff. Det var verkligen naivt av mig att frångå den traditionellt akademiska vägen och att ens för ett ögonblick inbilla mig att jag skulle kunna hitta någon märkvärdig gammal kunskap här."
"Vad är det för kunskap du söker?" undrade den unge munken.
"Kunskapen i livets bok", sa akademikern.
"Ah, jag förstår", sa munken, "likt fisken som simmar mot strömmen för att därigenom komma till källan."
"Hur menar du?"
"Människorna är likt ett stim fiskar i ett förorenat hav. Några få vågar sticka huvudet ovanför ytan ibland och en del av dem kanske får syn på en vacker ö. De måste sen hitta sätt att leda 
de andra dit. De flesta simmar enligt kända mönster och bryter ogärna vanor men för att ta sig iland måste de utmana sig själva och hitta nya förmågor, utveckla ben och lära sig att gå. Sen kan de utforska den vackra ön och använda sig av resurserna för att skapa ett bättre liv åt alla."
"Det där låter som en filosofisk variant på evolutionen och kapitalismen", sa akademikern.
"Inte om man förstår innebörden", sa munken. Det finns en tid för att så och en tid att skörda. En vis människa odlar sin trädgård med öm hand och dränker den ej i övermod och girighet. Den som vill se paradiset blomma måste först vattna sitt hjärtas lustgård. För att göra det måste människan först lära sig skilja på illusion och verklighet. De som gått vilse i sig själva skapar illusioner åt andra som sedan tror att detta är den enda och naturliga vägen".
"Jag begriper inte vad du talar om, jag kom ju hit för att hitta Akashakrönikan, inte för att svamla om lustgårdar och illusioner. Jag fick höra att krönikan skulle finnas här inne men så verkar inte vara fallet", sa akademikern frustrerat.
"Jodå", den finns där bakom dig", sa munken vänligt och pekade på ett draperi vid väggen", varpå han lämnade rummet.
Akademikern vände sig om, gick fram till väggen och drog isär draperiet. Bakom det satt en stor spegel.

Ödesmättat

Stod idag ute på min tomt och trodde inte mina ögon! Av någon anledning hade jag inte sett förödelsen tidigare, så därför blev det något av en chock. I flera dagar har vi hört maskinerna, vi har sett arbetarna utefter järnvägen som vi kan tänka oss skulle meja ner så många "farliga" träd som möjligt. Jag har dock inte alls förstått innebörden av det hela, kan ärligt erkännas. Framför mig finns nu bara en järnväg, där EKA-fabriken tronar i bakgrunden, otäckt nära vår gård. Borta är det gröna, lummiga, det som ramar in stället där jag ju ändå bor, vad jag nu har tyckt om det. Jag kan säga att jag föll i gråt och vrålade ut mina känslor. Det känns nämligen så bittert, ödsligt och tragiskt att det inte finns passande ord för det. Tidigare fascinerades jag inte alls av vår natur här i närheten, men vad är det man säger? ... Man saknar inte kon förrän båset står tomt. Dessutom kommer vi att störas av ljudet från järnvägen, på ett helt annat sätt än tidigare. Nej, det är inte så att de tagit bort vår "skog" utan vår vetskap, nejdå. Min man och jag har minsann suttit på möten och sett det som en självklarhet att de måste få ta bort de träd som kan komma att bli en säkerhetsrisk. Vi har också fått pengar för de träd som står på vår tomt, men... det finns dock ingen ångervecka! Nu är allt för sent och inget kommer att bli som förr. Är pengar verkligen värt allt? Kan det ersätta livskvalitet och vår natur? Såklart inte.

Som om det inte skulle vara nog är det även Allhelgonadagen idag. Det har inneburit att jag gått omkring på kyrkogården och umgåtts på ett konstlat sätt med mina nära och kära som inte längre finns med oss. Därefter har jag som kyrkvärd varit delaktig i minnesgudstjänsten i Ånge kyrka. Måste säga att det var en otroligt fin tillställning, med massor av ljus och finstämd sång. Vår präst sjöng också solo, vilket var både vackert och kändes originellt. Det svåra var sedan att få den uppgiften, att tillsammans med min kyrkvärdskollega tända de 66 ljusen, för de som lämnat oss under året. Jag fick tända ett ljus för min egen mamma och dessutom för svärfar. Mycket känslomässigt, men så är livet. Nu är jag riktigt trött, till kropp och själ, men som tur är får jag nu tillbringa tid med två av mina tre syskonbarn. De sover här inatt, men min fundering är... När tusan blir de trötta egentligen? Till och med mina ögon håller på att falla igen. Jaja, vi hinner sova mä!

Framtiden



Det kan väl verkligen inte vara målet i sig som räknas, utan den fantastiska vägen dit? Tänk så många intressanta händelser, människor och öden vi kan få uppleva, så länge vi är öppna och inte låser oss i vår egen rädsla?


Jag = en twittrare?

Sådärja, nu kan jag även lägga till ordet "twittrare" som rubrik över vem tusan jag är! Idag har nämligen mitt fumlande över tangenterna lett mig in på en smått vansinnig och oförutsägbar väg till denna främmande värld. Ett konto är registrerat och nu är det meningen att jag även där ska kunna säga vad jag pysslar med eller komma med lite kloka inlägg, men förhoppningsvis och kanske framförallt, kasta mig in i diskussioner med många spännande människor därute. Några har jag bestämt mig för att följa och däribland SJÄLVKLART Dalai Lama, mannen som jag för flera år sedan beslutade mig för att ta med på en öde ö, om den frågan blev aktuell. Anledningen till det valet är ju att det omöjligt går att välja en enda av alla sina fantastiska familjemedlemmar, så det är bara tvunget att se lite utanför. Denna nutida Lama är ett utmärkt val; han är trygg, klok, humoristisk och ofarlig. =) Förutom honom har jag valt att följa Oprah Winfrey, denna fantastiska människa som jobbat sig fram till en otroligt framgångsrik pratshow, vilken förövrigt jag kan se på TV just nu. Mark Levengood är en annan riktig goding som det är omöjligt att inte bli glad av. Djupa tankar, vågar sticka ut, trots ett lugn över hela sig. Såg honom på en föreläsning här i närheten för några år sedan och där växte en otrolig respekt fram för denne man. Jag imponeras av människor som har något att säga och dessutom också kan föra fram det på ett naturligt och intressant sätt. NÄR ska jag bli sådan? Magnus Betnér är ännu en som vågar stå för sina åsikter, men han är lite av en motpol, eftersom han är betydligt tuffare och mer rakt fram, dock en frisk fläkt med många "sanningar" i bagaget. Pink är den enda artisten jag hittills satt upp som en följare, hennes musik och texter fångar mig. Slutligen har jag även lagt till några hjälporganisationer som ONE, Save the Children, Unicef och WWF. Min avsikt är nämligen att mitt twittrande inte ska vara ett forum för ytligt pladder, jag är ointresserad av vad andra människor bär för kläder eller vilka modeller som är i hetluften. Vi får se vad det blir, men om någon vill bidra med lite tips och idéer så ska ni veta att jag tacksamt tar emot dessa! På återhörande!

Det gör för ont.

Jag är dålig på att uppdatera min blogg, men just nu, denna natt, går jag in och skummar lite. Det slår mig att mitt förra inlägg handlade om att familjen skulle utökas, vilket tack och lov också skett genom min underbara systerdotter Juva. Det var alltså för drygt tre månader sedan. Dessförinnan skrev jag om ett smärtsamt minne, stunden då vår bror lämnade oss. Och idag är vi där igen. För fem, ja nu sex dagar sedan, miste vi även mamma. Älskade mamma som bara fyllt 62 år ett par veckor tidigare. Alla frågor kommer, de där som är omöjliga att svara på. VARFÖR? Hur är det möjligt? Kunde hon verkligen inte få mer hjälp? Gjorde läkarna allt de kunde som stod i deras makt? Ska vi än en gång behöva gå igenom misstro, sorg och elände? Det är endast den sista frågan som det finns svar på i nuläget. Ja... vi ska pressas sönder i den stora, svarta kvarnen, återigen, för att se om vi kommer ut hela på den andra sidan. Blir vi starkare eller lyckas livet bryta ner oss denna gång? Nä, vi ska kämpa... för vår skull, våra barns och förhoppningsvis framtida barnbarns skull, men även för de som gått före oss. Det är precis vad de vill, att vi fortsätter leva och glädjas åt det de har glatt sig åt. Kommer det att kännas självklart och enkelt? Absolut inte. Men det är det rätta. Livet skrattar åt oss nu, men jag hoppas att vi snart kan skratta MED. Jimmy och mamma... ta nu hand om varandra där ni är! Vi kommer aldrig att glömma er så länge vi lever, vad ni än tycker om det. En sak är lite fin att tänka på, mitt i smärtan. Jag försöker finna en mening i allt och att mamma Majvor släppte taget precis på dagen 5 ½ år efter sin son, känns lite talande, trots allt. Sov i ro och fortsätt skydda oss så som ni gjort i detta livet! Älskar er båda så ofantligt! Ni fattas oss!

Familjeträd

Kanske just nu... precis i detta ögonblick... föds ännu en familjemedlem in i denna familj. Min lillasyster drog för två timmar sedan iväg till BB efter att ha haft värkar i mer än 4 timmar. Tjurig ja, det har hon minsann alltid vara, så varför frångå ett recept som för hennes del funkar? Visst kan det vara falskt alarm, men efter att ha sett smärtan i tät följd så undrar jag. Hursomhelst så längtar och väntar jag, men som vanligt... OROAR mig! VARFÖR kan jag inte bara släppa dessa svarta moln som jag alltid envisas med att dra med mig? Inget blir bättre av det precis. Barn har kvinnor fått i alla tider, så det här är inget som är ovanligt eller konstigt på något sätt... men ändå något otroligt stort. När människor föds eller dör, så blir livet aldrig mer detsamma för nära och kära, det är ofrånkomligt. Så... jag vill i alla fall ta tillfället i akt och såhär lite i förväg hälsa vår efterlängtade bäbis, med arbetsnamnet "Jukka-Pekka" =), varmt välkommen till denna värld och till vår smått galna familj! Lycka till lillasyster och många kramar!

Julen, 5 år senare

Det går inte en dag utan att jag tänker på min älskade lillebror, som så tragiskt fick avsluta sitt liv hos oss, för drygt fem år sedan. Han var då bara 32 år och var livet självt. Alltid glad, ofta med ett skämt till hands och med en stor portion humor. Levnadsglad som få. Just den detaljen har jag funderat så mycket över. Har vissa människor så bråttom att hinna med allt och för att kunna sprida så mycket glädje under den korta tid de har på jorden? Det handlar om att göra avtryck. Och det gjorde han, vår Jimmy Eklöf. Jag ska i detta inlägg försöka återge vad som hände utifrån mitt perspektiv. Det kommer inte att bli lätt, det kommer att kosta många tårar och det är ändå omöjligt att ge händelsen en rättvis beskrivning. Den nakna sanningen! Den natten, eller rättare sagt tidiga morgonen, den 27 december 2005, finns för alltid inristad i min själ. Jag och min dotter Jennifer var barnvakt till syster Jannices två fantastiska barn. Hon skulle tillbringa kvällen med vår bror och hans flickvän. Tidigt på morgonen får jag ett telefonsamtal från Jimmys kompis som undrade om syrran var hemma. Frågan kändes lite märklig, men inget mer jag tänkte på. När jag då försökte få tag i henne svarade hon inte i telefonen. Däremot ringde hon senare upp och skrek i luren, men inte förrän flera timmar förstod jag ordens innebörd. "Det brinner, det brinner" var vad hon fick fram och Jimmys namn kom upp flera gånger. Slutligen tog en främmande kvinna över telefonen och jag kände instinktivt att det här inte var bra. Jag ville att hon skulle försvinna ur våra liv, men hon förklarade istället att hon arbetade som sjuksköterska på vårdcentralen, att Jannice och vår svägerska var där, svårt chockade. Det hon sedan sa var att det hänt en olycka, det hade brunnit på fryshuset (där vår bror bodde) och nu kunde man inte hitta Jimmy. Beskedet lämnade öppna sår i hjärtat och jag förstod. En man hördes plötsligt i luren och han presenterade sig som en i ambulanspersonalen och upprepade i stort sett detsamma. Däremot kompletterade han med att säga att det vore bra om jag kunde komma ner till de andra som mådde så dåligt för detta. Som om de skulle behöva hjälp! I stora drag var det så han sa, men jag kan minnas fel. Det var bara att stålsätta sig, ringa och väcka min man för att så tydligt som möjligt tala om vad som hänt och dirigera ner honom med de två sönerna som då var hemma, till Jannices barn, där även vår dotter var. Ni kan själva försöka tänka er in i hur den resan blev på denna vintriga väg, när hela mitt inre skrek att allt var för sent. Ingenting skulle någonsin bli detsamma igen. Jag vet inte hur jag klarade att köra denna dryga mil i halka och säkert för hög hastighet. När jag såg alla sirener och bilar efter vägen förstärktes vissheten om hur allvarligt detta var. Väl framme vid vårdcentralen slås jag av en känsla av overklighet och när ingen öppnade på en stund, visste jag varken ut eller in. Innanför dörrarna sedan, känner jag dock lukten av brandrök, jag hör min syster och svägerskas genomträngande skrik, vilka inte tycks upphöra. Samme man från ambulansen förklarar så att de nu fått besked från olycksplatsen, att de hittat Jimmy och "han är ju död". I just det läget fanns det inte chans att jag skulle bryta ihop eller alls känna något överhuvudtaget. I den sekunden var det bara att koppla in autopiloten och köra på. Min syster behövde mig och det var bara vi två kvar. Jag var tvungen att organisera det som skulle göras. Familjen måste samlas ihop, mamma och pappa måste, åh gode Gud hjälp, få beskedet om att deras älskade son inte längre finns med oss. Det går inte att trösta min lillasyster eller svägerska, trots innerliga, men tafatta försök. För att fatta en lång historia lite kortare och mindre känslosamt, såg jag till att systers och min familj samlades, innan några professionella skulle ta med någon familjemedlem till mamma och pappa. Samtliga var där, förutom äldste sonen som var hos en kompis. Han fick senare hämtas upp och följa med i ambulansen till Sundsvalls sjukhus istället. Varför? Jo, min kära lillasyster var rökskadad och måste snarast åka in för kontroll och jag skulle självklart följa med så hon inte blev ensam. Mina värsta farhågor att jag skulle mista även henne detta olycksaliga dygn, var tack och lov obefogad. I ambulansen kom nästa chock... polisen ville att jag skulle identifiera min döde lillebror! Inte förrän långt senare gick det upp för mig att ingen ännu hade meddelat mina föräldrar vad som hänt, trots mina utförliga önskemål och "instruktioner". Det var ett hårt slag när jag väl på akuten fick höra att de var på väg i bil ensamma efter att de fått veta om branden genom mammas arbete. Så här får det bara inte gå till! Min man fick helt enkelt berätta att deras son dött och att döttrarna var på sjukhuset, medan de i sin förtvivlan kör de 10 milen dit i halt underlag. Jag fick sedan känslan av att det var första gången i världshistorien som någon människa förolyckats, för ingen kunde lotsa mig till lillebror och ingen visste vad som skulle sägas till mina föräldrar. Det var bara till att återigen bita ihop och samla ihop mig för att leta mig fram till den man som till nyligen varit min livslevande bror, så värdefull för så många. Ingen polis fanns på plats, inte då, och ingen kunde förbereda mig för vad jag skulle få se. Fanns det något av honom kvar, eller var han sönderbränd till oigenkännlighet? Om det nu kan vara en tröst i detta sammanhang, så var det ändå att Jimmy låg där på britsen, precis som vanligt. Jag ser hans välbekanta ansikte, med lugna ansiktsdrag. Han sover, men är lite svedd på ena axeln efter vad jag kommer ihåg. Annars... precis som vanligt. Jag tittar på hans tatueringar och först då kan jag tillåta mig att gråta och undslippa ett klagande, men befriande skrik. Men sedan måste jag lämna honom för att återgå till syster och sonen, som är instängda i ett rum fylld med röklukt och slangar. Min stackars son vet inte vad han ska göra i vetskapen att ha förlorat sin förebild två dagar innan sin 15-årsdag. Livet blir så grymt och oförståeligt. Jag får krama om de båda en stund, tills polisen hämtar mig för ett snabbt förhör. Där får jag meddela att vi kan räkna min bror som identifierad och jag får rabbla upp hans namn och födelsenummer. Därefter ringer jag mamma och försöker med all kärlek och den kraft jag kan uppbringa att tala om för henne och pappa att alla deras barn väntar på dem och att jag hälsat på Jimmy, som är så fin och inte ser ut att ha plågats överhuvudtaget. HUR kan man lugna sina egna föräldrar i ett sådant läge när skräck, sorg och förtvivlan har kidnappat ens själ och hjärna och det skriker i en av rädsla över att de inte kommer att fixa detta, att de kanske inte ens tar sig hela vägen fram? Behöver jag säga vad jag tycker om polismännen som släppte iväg mina föräldrar från olycksplatsen, när de till och med var där och berättade att Jimmy som bor i huset är deras son? Utan att sätta sig ner med dem, hålla dem kvar, skicka dit läkare, sjuksköterskor, präst eller psykolog för att berätta. NÅGON!!?? Nej, sjuksköterskorna som var på väg hem till mitt föräldrahem med meddelandet, stoppades av polisen. Anledning? Den döde var inte identifierad! Jimmy var känd av brandmän, poliser, ambulanspersonal och den ende man som bodde i det huset. Snälla, paniken och frustrationen kommer igen när jag tänker på detta. VARFÖR tog ingen hand om mina föräldrar? Hur kan det gå fel? Vi fick heller inte veta när utredningen lagts ner då man inte kan fastslå vad som orsakat branden. Några osannolika timmar, dagar, veckor, månader och år tar vid. Än kan jag inte förstå vad det är som hänt. Har jag bearbetat min sorg? Kanske. Hur vet vi det? Att sitta vid köksbordet med sina föräldrar och sin syster för att leta symboler och teckensnitt till gravsten och dödsannons, att försöka formulera en text... att planera sin lillebrors begravning... det är makabert! Tack snälla för alla vänner som stöttar, tack för en fin präst och den journalist som agerade professionellt och tog sitt ansvar när tidningen lämnat ut felaktigheter, vilket blir extra känsligt i en sådan situation! Hur skulle vi klara detta utan er? HAR vår familj klarat oss? Jag vet inte. Mycket har hänt under dessa år. Och nu kämpar vi, sida vid sida, med mamma, som mycket troligt har sörjt på sig cancer. Cellgifter, strålningar, övrig medicinering, åtskilliga undersökningar och läkarsamtal tillhör nu en del av mina föräldrars vardag. Som om inte allt annat är nog! Ja som sagt... fem år har gått. Ett år firade vi jul i Marocko med våra familjer. Sedan försöker vi anstränga oss för att julen ska bli den tradition som vi förr såg så fram emot. En tradition som Jimmy tyckte om. Men inget kan bli som det varit, men i rättvisans namn så är det riktigt att gå vidare. Kanske Jimmy finns med och skrattar sitt glada uppmuntrande skratt när han ser oss samlas bland paket och all god julmat. Vem vet? Just idag ser jag hur fint Jennifer skrivit i bloggen om den äldste av sina yngre bröder (Jerry, som har vuxit upp och blivit en avbild av sin morbror, från insidan och ut). Det värmer ett moders hjärta att läsa och samtidigt hugger det till av saknad och smärta över att jag själv inte längre har en lillebror. Jag önskar nu av hela min själ att hon ska få åldras med sina bröder, så kan deras pappa och jag le i vår himmel, nöjda över att våra fyra barn alltid finns för varandra, med möjlighet att uppleva livet tillsammans!

Tankar kommer, känslor går

Mitt huvud är fullt av så mycket tankar och själen har en mängd olika känslor som trängs och vill komma ut, men jag sitter fast. Har nog fastnat i mig själv, hoppas bara att det inte är för alltid. Jag vill verkligen bryta mig ut och ruskas loss, för att förvandlas till det som är jag, men näpp, orden har ställt sig på tvären och jag vet plötsligt inte vad som ska sättas på pränt. Får helt enkelt vänta tills allt är tillbaka och fallit på plats. Tänk om "mitt i natten" ändå inte är min inspirationstid, så som jag trott? Men jag lever ju mitt liv i en illusion, så... varför inte?

Varför bryr jag mig?

Vill bara snabbt delge er vad som hände mig igårkväll. Strax efter 20.00, OBS en lördag, ringer det i min tjänstemobil som för det mesta är på. En okänd man presenterar sig och talade om var han bodde. Ifrågasatte därefter ett av våra program på gymnasiet och vad det egentligen innebar och stod för. Jag blev minst sagt förvånad eftersom jag hade gissat att det var någon elev som ringde eller att något hänt. Visste därmed först inte om det var någon som behagade skämta. Därav kvittrade jag på och försökte vara så serviceminded som möjligt medan jag frenetiskt undrade VAD som egentligen förväntades av mig. Försökte förklara så gott jag kunde, men kan erkänna att jag nog inte var den mest skärpta av alla i det läget. Mannen fortsatte att spy ur sig vad han kände och tänkte samt menade att han minsann skulle sätta stopp för de här galenskaperna och hur oseriöst allt var. Sedan lyssnade han överhuvudtaget inte på vad jag ville förmedla. Mitt i allt började laddningen att försvinna ur mobilen, varför jag ständigt letade efter laddaren. Detta talade jag om för honom, så han inte skulle tro att jag slängde på luren. Hur det än är... även om det är lördagkväll och jag är ledig så representerade jag där och då skolan och min profession. Därför är det inte kul om samtalet spelas in eller att skolan får negativ kritik. Jag vet inte varför han ringde just mitt nummer och vad han egentligen var ute efter. MEN... jag fick mina sillar varma när han anklagade mig för att vara oseriös och inte visste vad jag "borgade för" etc. Det slutade med att han bara slängde på luren och då sitter jag där... med en gnagande oro och känner mig riktigt ledsen medan jag undrade varför och vad som just hände. Hade jag kunnat gjort på något annat sätt? Nej, jag tycker inte det, ändå kan jag inte sluta att bry mig. Känslan av att vara misslyckad, oönskad och bortgjord. Jag skulle så gärna vilja veta... VARFÖR kommer sådana tankar? Hur skulle ni känna? Flera i min närhet och däribland chefen försäkrade mig om att det inte hade någon betydelse... borde jag då inte kunna slappna av och lägga det bakom mig? Slutligen... mannen var berusad, är det då OK och helt förståeligt, något man ska ursäkta?

Yoga, anti-gymnastik och dans?

Skulle det möjligtvis kunna vara så att jag nu äntligen kommer igång med mitt nya, hälsosamma liv, att helt enkelt få må bra? Jag läser min dotters blogg, där hon pratar om hälsa och nyttigheter samt inspirerar andra. Inklusive mig då, som ivrigt hejar på och bestämmer mig för att jag ska hänga på trenden till ett nyttigare liv... medan jag suckande släpar min kroppshydda till soffan och ber min gubbe ta fram lite kakor till kaffet. Ni vet, min svärmors supergoda hembakta kakor! Eller varför inte lite glass, sådär ett halvt kilo, med massor av chokladsås? Efter det fanatiska ätandet så lovar jag heligt och dyrt att DETTA i alla fall var sista gången. Sockerberoende? Mycket möjligt. Tänker jag göra något åt det? Ganska troligt... hoppas jag. Snälla, säg att ni känner igen er i denna beskrivning, så jag inte behöver känna mig ensam i mitt eländiga syndnäste. Å alla bortförklaringar till motion sedan då! Jag SKA ut och gå... nä, nu hann jag inte, måste iväg på annat, känner mig så trött, åh, synd det regnar... Skäms, kvinnan! Hursomhelst, för en tid sedan var jag på "Bara Vara-mässan" i Sundsvall, eftersom jag bara ÄLSKAR såna tillställningar och även frossar i må-bra-i själen böcker och andliga bestyr. Där hittade jag något väldigt intressant som tilltalade mig rejält, nämligen anti-gymnastik. Ni förstår varför det kändes lockande, inte dyrkar jag att hoppa runt i gymnastikdräkt direkt, så det här lät lite mot liksom. Sagt och gjort, jag köpte boken "Kroppen har sina skäl" som Marias lärare skrivit och fick även veta att det endast är 6 stycken licensierade antigymnaster i Sverige. Formligen slukade bokens textrader med hull och hår och köpte glatt hela konceptet. En tid senare tog jag mod till mig och anmälde mig till ett gratis prova-på-tillfälle. Jag säger bara... testa! Att kropp och själ hör ihop är knappast något nytt, utan tvärtom något jag alltid förespråkat. Det som finns obearbetat i oss, kan mycket väl yttra sig i fysisk ohälsa. På samma sätt har jag ofta upptäckt att hela kroppen hänger ihop faktiskt! =) Detta fick jag bli varse ändå mer, när jag låg där på golvet och använde muskler jag inte hade en aning om ens existerade. Jag tänker inte gå in på det något närmare, men jag är helt såld och hoppas jag kommer mig för att anmäla mig till en individuell genomgång för att sedan fortsätta i grupp. Min övertygelse är nämligen att detta kan försätta berg, både fysiskt och psykiskt. Mer säkert är att jag imorgonbitti ska ta mig upp klockan 6 imorgonbitti för att utföra yoga. Detta enligt en överenskommelse med dotra, som gör samma sak hemma hos sig. Du är ju bara bäst Jennifer! Ja, det SKA bli av, ni som känner mig och nu sitter och protesterar högljutt. Och DESSUTOM har min kära syster anmält oss båda till en kurs i latindans! Hm. Ja, livet blir det man gör det till, det är då ett som är säkert. Håll tummarna, gott folk och motivera och pusha mig för bövelen!

RSS 2.0