Förstår inte att jag är så elak så jag inte kunde hedra denne man igår när han skulle ha fyllt 75. Jag gör det nu istället. Ett stort Grattis på din högtidsdag med förhoppning om att du har firat riktigt på ett lugnt och stillsamt sätt där du är! Du är kungen av alla och kommer så alltid att vara. En på något sätt odödlig liten människa. Började fundera på mina kreativa sidor igen. Elvis har ju gjort så väldigt många otroligt vackra sånger med tänkvärda texter. Lurar på att sätta ihop mitt familjegäng och spela in några av dessa och göra en coverskiva. Den kanske hinner bli klar till den 16 augusti, så kan vi hedra honom igen på hans dödsdag. Eller vaddå? Tror ni inte att han och hans vänner skulle bli glada då? Syrran, dotra och jag på lite sång som kompas av pappa och mågen på dragspel och gitarr eller piano. Kanske jag har hunnit öva lite på mitt framtida munspel åsså.  Nä, det är nog som så att skämtet är ett bra vapen mot sorg, för vet ni vad? När jag ser den här killen så blir jag faktiskt riktigt ledsen. Han borde ha fått bli äldre och inte 42 som jag själv är idag, han borde ha fått vara lycklig och han borde i allra högsta grad gett 17 i drogerna. VILKET för övrigt gäller alla människor, inte bara en sådan uppmärksammad artist som han var! Men är inte han ett exempel på att det går att komma HUR långt som helst bara man är tillräckligt inne på det? Han föddes minsann inte in i en artistfamilj som hade mycket gratis. Fick jobba emot både oförstånd och fördomar medan han skapade sin egen musik, sin egen image. Så kära Elvis, min allra största idol genom tiderna... med ett färskt minne av hur jag som 10-åring fick bli smärtsamt medveten om din död... Tack för allt du har gjort, för allt du betyder för så många människor och vila i frid! Å tack mamma och pappa för att jag fick komma till världens ljus på Aron-dagen, när rockkungen firade sin namnsdag! Det betyder säkert att vi har det där speciella bandet emellan, kungen och jag, ja sannerligen, är det inte så. Dessutom har vi väl våra amerikanska emigrerade släktingar i Mississipi, där han föddes. Varför åkte vi aldrig och hälsade på dem?

Nu vet jag verkligen inte vad som flugit i mig! Den senaste tiden har jag haft en liten "hemlig" fundering som jag nästan inte vågar tänka ens för mig själv. Varför? Jo, jag har alltid sett mig som den mest okonstnärliga, opraktiska och okreativa människa som går att uppbringa på hela vårt runda jordklot. Har aldrig kunnat rita en streckgubbe en gång, vilket jag å andra sidan hört många andra säga också att de inte kan, men de tror jag inte på. Konstnärliga ådran har aldrig infunnit sig i mitt lånade skal. Faktum är att syslöjd var nog mitt allra sämsta ämne i skolan, symaskinen och jag förde många tysta krig och jag utvecklade ett hat jag inte trodde var möjligt. Nåleländet hade en förmåga att gå av och varje gång jag skulle trä in den trassliga fula tråden, så krympte nålsögat. Javisst, det blev en ful blå "lilla huset på prärien" hatt och en lång svart satinklänning med utsvängda ärmar! Det är väl de mest användbara och praktiska modeplagg man kan tänka sig!... Nä, inte ens då, på den gamla goda tiden. Ooops, har jag nu kommit upp till den högaktningsvärda ålder så jag låter mina läppar släppa igenom sådana gamla floskler (finns det ett sånt ord och passar det i sammanhanget?) ?!

Åter till min kreativa ådra. Jag är vidare opraktisk som få, klarar inte av att skriva listor och planera eller sortera in i lådor som min syster och min mor gör. Lappa byxor och sy i knappar eller byta dragkedja, aldrig i livet. OK, skäms Jeanette och förlåt mamma! Vet att jag någonstans är gammal nog och borde fixa sådant själv, men...

Ja just, har även svårt att hålla den röda tråden, vilket jag snabbt ger er ett bevis på här. Det var streckgubbar jag pratade om och tänkte alltså komma till min absurda idé. Den har faktiskt med målning att göra, för hör och häpna! Kvinnan har minsann gått och närt en dröm om en palett med flera färger och en spänd målarduk! Ja, jag vet.. ni som känner mig ruskar på huvudet och jag själv känner mig livrädd. Vad menar jag med det här? Ingen aning, men troligtvis har jag kommit till ett stadie där alla mina känslor ska väckas eller hellre komma fram... i färger! Tänker inte försöka skapa några förståeliga motiv, för det går inte och där ligger inte mitt intresse heller. Nä, leka med form och färg, det blir från och med nu min grej. Inte förbleknade den tanken när jag häromdagen pratade med min chef om detsamma. Hon målar nämligen och inspirerade mig att göra detsamma. Vem vet... kanske jag kan säga: Picasso och Michelangelo, släng er i väggen! Nejdå, man ska inte häda. Däremot kan det nog vara så att jag rentav mår bra av det. Och vad skulle väl det göra?!

Det är inte slut i och med detta. Något har hänt med den slumrande människan i mig. Varför ska jag vara sämre än min käre far som börjat spela frenetiskt på sitt dragspel! Jag tänker banne mig köpa mig ett munspel och börja plåga omgivningen med! Det SKA jag bara... snälla ni, påminn mig och efterfråga det, så jag kan känna att det pliktar! För många år sedan hade jag ett munspel som jag inte hade en aning om hur man spelade på, men efter att ha testat en stund så vips!... hörde jag plötsligt tonerna till "Oh Susannah" från mitt eget spelande! Det ni!

Men nejdå, det är inte nog nu! Jag vill även få tag i en kurs och lära mig kula!!! Tänk, vilken känsla! Får upp en bild av en stor spegelblank sjö med bergskammar omkring och där står jag... med flera andra runt denna sjö och vi kular till varandra medan månen stiger och lägerelden sprakar bakom! Är inte jag kreativ och konstnärlig? Det kan ni väl höra på min beskrivning... det är jag väl VISST det! HAH!

I många fantastiska år har vi berikats med att ha tre katter i vår familj! Eftersom våra fyra människobarn alla har namn på J precis som deras mamma, har dessa tre kattgrabbar fått namn på S efter husse. Lite rättvist ska det väl vara ändå. Barna, grannfrun och vi själva gav dessa namnen Sixten, Simba och SickSack. De har kommit och gått, ätit och sovit och vid ett flertal tillfällen fått mig att fundera på om det inte var katt man skulle ha blivit ändå. Kanske i ett senare liv? Tänk er vilken skön och avslappnad livsstil de har egentligen! De gör också precis som de själva vill, utan att känna efter och utan att få dåligt samvete. Det är som om de säger "det är ditt problem vad du tycker och jag har rätt att göra som jag har lust till". Egentligen finns det mycket att lära av en katt. De går sin egen väg och vet med ett extremt självförtroende att det alltid är någon som vill omfamna dem om det är så att de känner för det. Om vi ser på alla yogaövningar som är så bra för oss människor när det gäller både kropp och själ, så måste nog de flesta ha kommit fram efter kattstudier. För att återgå till våra egna missar, så är det lustigt att de, precis som barna, har väldigt olika karaktärer och egenskaper, närapå personligheter. Sixten som är äldst, känns lugn och robust, trygg på något vis. Han har varit med länge och sett en hel del, men han behåller trots allt sitt förnuft i vår galna familj. Gör inget större väsen och tittar på en med småsorgsna och genomträngande, men ofta grumliga ögon. Det är min tolkning av honom. Hans otroligt lena päls är randig i en ljusröd färg. Så har vi "mellanpojken" Simba... herregud, vilken liten mjukisknubbis! Han är våran katten Gustaf, men i svart och vit nyans. En liten slöskit som bara vill gosa... framförallt med mig. Jag brukar kalla honom min egen halsduk, för ju närmare ansiktet han kan parkera sig, desto bättre är det. Inte så trevligt alla gånger även om det är mysigt. Framförallt inte när jag vill se på TV. Svenne (min bättre hälft - eller nä, DET vet jag väl inte) brukar retas med Simba och säga att han varit ute och jagat när han suttit blixt stilla på gården ett tag och sedan PLÖTSLIGT sträcker på huvudet! Så bekväm är han. SickSack, vår yngste okastrerade hanne är det ingen som sätter sig på av naturliga skäl. Med en självklar pondus, liten som han är, så sprätter de andra två iväg från kattskålarna när HAN kommer och ska ha mat. Jo, han lägger minsann inte tassarna emellan. För ett tag sedan upptäckte jag att han faktiskt påminner om en uggla i utseendet, med sina stora forskande ögon och bruntigrerade päls. Får en känsla av att han ser rakt igenom en och han VET något som jag inte kan förstå. Han har i alla fall blivit lite mer lugnare på äldre dar och kan komma kurrandes och vill mysa till det han med... men, på hans villkor förstås.

Varför i all sin dar skriver jag nu allt detta? En hel novell om mina katter? Jo, därför att.... vi har fått tillökning... av ytterligare två kattkillar. Vi säger välkommen till oss, Jason och Kaylo! De här är som enäggstvillingar och jag har verkligen svårt att se skillnad på dem, trots att deras egentliga ägare försökt förklara. Det är nämligen så att de inte kunde följa med när min dotter Jennifer och hennes Oscar flyttade till Irland. Under jullovet hamnade de då här när deras "styvmamma" var tvungen att byta lägenhet. Lite spännande må jag säga, i synnerhet som dessa myskusar som är ännu självständigare än någon annan katt jag träffat på, även är innekatter. Men de är så goa och häftiga de små liven, så det här kommer att gå toppenbra.

Så ... tre katter + två till, det borde bli ... fem! Det är nu förklaringen till min rubrik kommer. Istället för 5 så blev i detta fallet 3+2=3!!! Anledningen är att vår kära Simba försvann den 29e december, på Jerry-sonens födelsedag, innan Jason och Kaylo skulle anlända och han har ännu inte kommit tillbaka. Det känns väldigt jobbigt och det gör mig så ont att han kanske har legat ute i uppemot -33 graders vinterkyla någonstans häromkring och plågats. Har svårt att tänka mig hur han ska ha klarat sig. Skulle verkligen vilja ha min "halsduk" hos mig igen. För fyra dagar sedan försvann även SickSack och förvirringen och sorgen var total. Vi började fundera på om vi har rävar, lodjur eller kanske även vargar smygande runt vårt hus. Häromdagen såg vi många djurspår i djupsnön, men det är omöjligt att se vilket eller vilka djur som är skyldiga till dessa märken. Så svårt att ta in att något vilddjur varit och hämtat våra små alldeles vid huset där de borde få känna sig trygga. Tanken svindlar och jag vägrar att acceptera att detta kan ha hänt. Igår såg Jerry och Jim däremot 5-6 rådjur precis utanför huset, vilket känns betydligt mysigare! Dessa små frusna bambisar kan ju inte vara skyldiga till bortrövandet av våra katter och kanske är det de som lämnat spåren.

Idag kan jag däremot glädjande berätta att SickSack åtminstone kom tillbaka! Han har inte sagt var han varit (hm, konstigt), men han är mer avvaktande än någonsin och fräser och jamar styggt när hans nya "bröder" kommer i närheten. Men han uppför sig och gör dem inte illa, vilket är huvudsaken. Jag är så stolt över honom för det och överlycklig över att han är tillbaka. Sörjer dock att Simba inte dyker upp, vilket jag inte riktigt vågar hoppas. Det har nog tyvärr gått för lång tid i kylan, om nu ingen tagit in honom någonstans förstås. Nu kom Jason (tror jag) upp i knät och denna graciösa, högbenta vän satt i säkert hela fem sekunder innan han flög upp på sekretären för att göra nya upptäckter. Fantastiskt att se deras framfart och jag önskar en stund att jag vore åtminstone en tusendel så spänstig och full av livslust. Ler för mig själv och känner sådan plötslig ödmjukhet och är full av fascination över dessa underbara djur! Det är små ståtliga minilejon som vet så mycket som vi aldrig kan komma i närheten av och har sådan integritet samtidigt som de bjuder på så mycket värme och ömhet. Det blev smått övermäktigt tidigare när jag såg SickSacks flämtande andetag medan han tog igen sig på soffkarmen. Tänk vilket äventyr han kan ha varit med om dessa dagar, med rädsla och hunger medan han fryser, men... han hittade tillbaka till vårt hus och valde att komma hem! Till oss alla.

Detta blev en lovsång till katten, vilket inte var vad jag tänkt. Men kanske det är det som är meningen med att blogga. . . Det blir som det blir... helt enkelt.

Var rädd om våra djur och alla borde tusanimig ha en katt! (Förlåt alla allergiker och katträdda, ni är undantagna). Och tack snälla Jennifer & Oscar för att ni vågar låna ut era värdefulla jamande skatter till oss!

Så många tankar och känslor som rör omkring inom mig dessa dagar. Adventstiden har nu inletts med en gnistrande vit och molnliknande snö på träd och mark. Att tända lite ljus och krypa inomhus är minsann inte helt fel. Borta är det råkalla och gråa. Satt i bilen häromdagen och frös som bara den när värmen inte hade kommit igång, men blev plötsligt varm inombords! Ni kan aldrig ana vilket tjusigt "vykort" jag såg framför mig, med riktigt blåvit snö som hängde i träden och en stor måne i himlavalvet, som lyste upp hela landskapet. Önskar att jag hade fotograferat det, då hade jag lagt ut det här på bloggen. Å nu lät jag som en misslyckad poet, men hur ska jag då förklara känslan och bilden?

För bra precis en månad sedan tog dottern sitt pick och pack och drog iväg med sin pojkvän till Irland. Det kändes smått osannolikt kan jag säga. Denna känsla skulle dock förstärkas, för förra lördagen följde äldste sonen efter. DESSUTOM pratar de med sonen nummer två att även han ska åka, så fort han är klar med skolan. Jag hejar ivrigt på medan jag saknar de med hela mig. Tur att tekniken kommit långt på så vis, för det är möjligt att prata med de små liven varje dag via chatten, SMS, telefon och skype. Annars skulle jag nog sitta på ett plan på väg ner, kosta vad det kosta ville. Det är bra att de vågar och att de kan möta andra kulturer och träna språket. Vi får se hur det blir, kanske jag tvingar med gubben och yngste sonen sedan? =)

Det händer en hel del i mitt liv just nu... förutom barna som flyttar och all förväntan kring dem så har jag börjat engagera mig lite i kyrkan, vilket känns helt rätt. Det är ett starkt kulturarv som vi bör förvalta tycker jag, där alla ska känna sig välkomna. Viktigt att kyrkor och våra församlingar får finnas kvar. Så pluggar jag på slutklämmen i en kurs på universitetet. Den ska vara klar i januari och den handlar om alkohol och droger i arbetslivet. En intressant och viktig kurs som kan relateras till livet i stort. Jag har även blivit invald i föräldraföreningen i högstadiet där min yngste son går. Helt fantastiskt hur det känns att komma på ett möte där så många härliga människor med stor entusiasm träffas! Ibland är det så uppenbart när allt bara klickar och obekanta enkelt kan skratta tillsammans. Ser fram emot våra möten och hoppas att vi kan göra någon nytta. Skolan är ett viktigt forum och det är där grunden ska läggas för våra barn och ungdomar, tillsammans med hemmen såklart. I dagarna har jag även fått sjunga tillsammans med ett gäng supertrevliga människor och som en bonus... med Magnus Carlsson. Han är ute på sin julkonsert-turné och jag måste få säga att han är en stjärna av klass. Det är inte alltid jag ryser när någon sjunger, men när han sjöng AVE MARIA på latin och ADAMS JULSÅNG, då lyfte jag! Bra jobbat Magnus! En stor portion humor och självironi hade han också, vilket jag anser vara ett viktigt inslag.

Mitt i allt detta får jag en känslochock. Familjen drabbas än en gång av oro för en anhörig. Tänker inte skriva mer om det just nu, men Gudarna ska veta att allt känns tungt. Vi behöver varandra mer än någonsin och jag vill verkligen att alla ska förstå hur det är. Så jag säger som jag så ofta gör... var rädda om dig och ta hand om de dina! Ni är alla värdefulla! Jag vet att allt ska vändas till något positivt och att allt ont härdar, men jag är samtidigt rädd för att kraften kan ta slut. Hur mycket ska en människa orka? Om bara tre veckor är det också fyra år sedan vi miste min älskade lillebror. Smärtan går aldrig över... visst, det går att leva med den, men frågan är, har vi något annat val? Därför... gör vintertiden och julen till en minnesvärd tid, fylld av glädje!

Det KAN ju vara riktigt härligt med morgnar! Att dra sig själv ur sängen, komma ut i TV-rummet där en eld sprakar i kamminen, ÄR det inte för underbart! Ser på klockan och upptäcker att jag kanske inte ens behöver stressa idag, utan jag kommer att hinna. Jag har till och med fått i mig en välbehövlig frukost, så magen har heller ingen anledning att kurra så tidigt.

Just nu känner jag att ALLA mina morgnar ska se ut såhär framöver, men... jag hinner ändra inställning och kanske somna om imorgonbitti igen, efter att ha tryckt in snoozen flera gånger. Så brukar det gå till.

Nä... nu måste jag nog ställa iordning det sista och dra iväg, så jag inte behöver skynda mig igen.

Tänka sig vad många spänningar som lossnade nu egentligen, när det visat sig att "mågen" har fått jobb! Nu ska de båda packa ihop sina pinaler igen och flytta in till Irlands huvudstad. Hur jag än försöker att inte oroa mig alltför mycket, så är tankarna ändå därborta en stor del av min vakna tid. (Otur att jag är en nattuggla och sällan sover då). Vet inte riktigt om det blir så mycket bättre att min kära familj som bäst planerar ihop sig. Det lutar nämligen åt att även grabbarna ska åka iväg och i så fall bo tillsammans i en större lägenhet eller hus. Hm. Hur mycket skulle jag då fundera? En förutsättning är dock att de har jobb INNAN de åker iväg, vilket kanske inte är så lätt. Helst i ett land där arbetslösheten är väldigt hög! Så... bra jobbat Oscar!

Det var bara det här jag kände att jag ville delge er och behövde samtidigt skriva av mig lite. Vill i alla fall avsluta med att jag tycker NI GÖR HELT RÄTT och SJÄLVKLART stöttar jag er andra också om ni bestämmer er för att åka iväg! (Det hindrar inte att jag kommer att sakna er alla, though).

Till alla ungdomar därute... följ era drömmar och låt inget stå i vägen! Allt ordnar sig och, om inte, så är även det en erfarenhet!

Vad du än kan göra, eller drömmer att du kan -Gör det nu!

Mod och handling har kraft, intelligens och magi i sig!

Jag talar till mina vuxna barns änglar
Följer ni dem fortfarande?
Bär ni deras önskningar i era händer?
Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet
och när de förnekar er och livet
vänder ni er bort och gråter
Men stannar kvar?
De behöver er
Mera än då de var små
de behöver er förtvivlat
för ungdomen är den svåraste tiden

Allting ska göras på egen hand
man skall rycka sig lös
tänka igenom allt själv
vill inte veta av änglar
O mina vuxna barns änglar!
En mor får inte längre ingripa
Men ni får.
En mor kan inte längre råda
Men er visdom är Guds.
Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!
Hjälp dem att vandra i snårskogen
att finna den rätta vägen

Här kan ni själva se den lyckans hand som rubriken står för. Bilden betyder extra mycket för mig, eftersom det är min kära dotter som håller den lilla växten i sin hand. Må den irländska lyckan för alltid vara med er, Jennifer och Oscar!

Det var bara det jag ville säga. Härligt när man har suttit och pratat i telefon i flera timmar, eller när man kan sitta och chatta med varandra länge och väl. Ni vet själva vilka ni är! Men jag har plats med flera i mitt stora hjärta! Familj och vänner är allt! Kram på er!        <3

Vad är det som har hänt? Nu har jag snart skrivit fler inlägg på några dagar än vad jag gjort sammanlagt medan jag haft denna blogg. Det troliga är ju att det är min älskade unge Jennifer och den fantastiske mågen Oscar som inspirerat mig. Varje dag kommer det nämligen in nya bilder och texter på deras gemensamma blogg där borta på Irland, och det är så kul att få läsa om deras liv där. http://thepuzzle.blogg.se/ är ett bra bloggtips!

Sitter i alla fall nu vid datorn, som hamnat i köket och har en golvkandelaber med fyra ljus bredvid. Ett gammalt foto på de fyra "goseongarna" står framför mig, vilket gör att jag lätt kan titta upp och se in i deras oskyldiga ögon. Ja, observera att jag sa att det var gammalt! =) Minsting-Jim var ju bara något år på det fotot och Jennifer hade långt hår med luggen uppsatt i en tofs. Jerry och Jack hade vattenkammade snebenor och likadana tröjor, så ni som känner oss förstår att det inte var igår. Men söta var de allihopa, då också. Poängen med detta inlägg är att jag pratar om livskvalitet. Trots att huvudvärken nyss hamrade ursinnigt på min "huvvepanna" som morbror säger, så mår jag fantastiskt bra. OCH... trots att jag missade att skicka in en uppgift i tid igår, med den följden att jag sitter med eländet ikväll också. Nå, ämnet är intressant och det är väl bara till att gilla läget.

Idag har vi börjat möblera och ställa iordning i lägenheten i det boende som farfar (svärfar) ska flytta till. Det är naturligtvis med blandade känslor, men vi vet att det kommer att bli bra. Suverän personal, god mat FYRA gånger om dagen och flera människor i närheten. Känns jobbigt för farmor, men det här är ju en del av livet. När man inte vet var man är så är det ändå mer humant att ingen passar på en eller inte orkar med. Så mina barn, om ni läser detta... var inte rädd för att ordna för mig när eller om den dagen kommer! Känn inget dåligt samvete, för ni gör det som är det bästa för mig! (Å gubben min har jag för länge sedan förvarnat att han åker iväg så fort jag märker några tendenser.) Haha! Ja, det är lätt att vara kaxig innan man är där såklart. Nä fy, så djupt och jobbigt det blev. Ska ändra på det meddetsamma. Apropå farmor och farfar, så ska jag nu ta min lilla blå (daewoon, en bil alltså) och åka ner till dem. Vi ska nämligen kolla på Körslaget tillsammans, så det ska också bli hur mysigt som helst. Ska min man mä? Nä, självklart inte, det är ju FOTBOLL på TV, vilket är livsviktigt! Usch, ut och spela lite själv istället vetja! Eller förresten, det tycker jag ju INTE, om jag tänker efter. När han gjorde det sista gången för många år sedan sa jag, innan dess, att jag hoppades att han skulle bryta benen av sig. Å det gjorde han! Detta sa jag av irritation eftersom han redan då var för gammal tyckte jag OCH alla skulle samlas hos min mormor! Vi var nog lite spaka både han och jag, när han trots allt kom till vår lilla släktträff... på kryckor!!! Jag vill bara varna känsliga läsare att detta var den första och sista gången jag önskade en annan människa något ont och jag ångrade mig djupt! Men var också glad att alla var tillsammans, vilket kan vara så löjligt viktigt för mig!

Ibland får man bara inse att det inte går att hinna med allt. Socialpsykologin får helt enkelt vänta, that's it! Om jag tänker efter så kanske det BORDE räcka med att jobba heltid, eller åtminstone BARA lägga till en distanskurs på 100%, men TVÅ??? Det blir inte så bra och den var dessutom mycket mastigare än jag trodde. Tiden gick ut för 40 minuter sedan och då bara pyste jag ut. Det retar mig lite, men nej... nu ska jag andas ut och släppa det. Jag kan göra klart det en annan gång eller helt enkelt bara låta det vara.

Roligare är däremot möjligheten att få prata med min dotter och "svärson" på SKYPE via datorn! =) Härligt att kunna se dem samtidigt som vi får höra deras röster. Det kännns fortfarande konstigt att de drog iväg förra helgen för att bo på Irland. De gör däremot helt rätt och allt verkar vara så bra. Hoppas många håller tummarna att de får jobb bara, annars är det till att komma hem igen.

Om det är någon mer än jag som tycker det skulle vara lite spännande att följa deras pusslande på den gröna ön, så kan man gå in på deras gemensamma blogg http://thepuzzle.blogg.se/

Nu tänker jag i alla fall krypa ner i sängen denna fredag natt, så jag orkar fortsätta med alla termer och begrepp som ska analyseras och sättas ihop till något slags sammanhang.

Önskar alla en god natt och hoppas på lite kommentarer eller hälsningar på min blogg! =)

Jag gick just in på min blogg och tänkte kolla om någon del av mina inre JAG har skrivit nytt inlägg, men INTE! Jag undrar... vad är det som går fel? Ska det vara så svårt att blogga? Nä, inte när man kollar runt på alla andras, som skriver hela tiden. Det verkar ju vara hur lätt som helst. Vet inte, men kanske det har att göra med att jag arbetar heltid och läser en distanskurs på 100% samt ytterligare en på 50%, men nej, det är dåliga bortförklaringar.

Igårkväll brast mitt hjärta lite igen, samtidigt som det svällde av lycka och stolthet. Vår enda dotter drog iväg till Irland med sin Oscar och ska alltså bo där på obestämd tid! Det är ju helt fantastiskt och jag önskar de verkligen all lycka till! Men... kan inte låta bli att gråta lite förstås. Jag tror att det är precis det vi mammor är till för. Annars skulle jag väl egentligen vilja göra detsamma på sätt och vis. Nu har jag ett jobb som jag verkligen trivs med och är gift med en Ferdinand, annars skulle ni nog få vinka av mig vid någon flygplats någonstans. =) Oj, får precis höra att Jennifer ringer till sin äldste lillebror nu! Hoppas att det är roliga nyheter. Vi vet ju ännu inte om de hittat fram!

Då har jag skrivit lite i alla fall. Återkommer senare, men nu bara måste jag höra hur allt är. Må gott så länge!

Vi drack vatten från trädgårdsslangen och inte ur flaskor.

Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga,
därför att vi alltid var ute och lekte.

Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att
någon faktiskt dog av det.

Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde
i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade
glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att
lösa problemet.

Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem
först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela
dagen - ingen mobiltelefon.

Vi hade inget Playstation, Nintendo eller X-boxar - i det hela taget inga
TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, inga mobiltelefoner,
hemdatorer eller chatrooms på internet. Vi hade vänner! Vi gick ut och fann
dem!

Kommer du ihåg olyckorna? Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar
och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var
olyckor. Inga andra kunde få skulden - bara vi själva.

Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.

Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till
trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna,
och gräset växte inte inuti oss i resten av våra liv.

Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och
blandade oss i samtalet.

Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, så de föll igenom och
var tvungna att gå om ett år.

Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa
problemlösare och investerare någonsinn. De sista 50 åren har varit en
explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer och ansvar, och vi
lärde oss att förhålla oss till alltihop.

"Var inte rädd för att leva!"

 

Så har det snart blivit dags för årets studenter att sätta på sig sina mössor och sjunga om studentens lyckliga da'r! Det är inte utan att man känner sig nostalgisk medan ett vemod blandas med glädje, framtidstro, spänning och panik. Själv har jag varit med om detta vid två tillfällen, då jag stått där med mina klasskamrater och undrat vad som ska hända härnäst. Helt plötsligt är pluggandet och ångest inför proveländena ett minne blott... trodde jag. Efter det har det blivit både kunskapslyft och 3,5 år på högskola. Trots att jag nu är socionom och har ett toppenjobb som skolkurator på samma gymnasium som jag själv gått, så läser jag även en distanskurs vid sidan om. För många herrans år sedan ansåg jag att äldre som inte behövde plugga var dåraktiga om de ändå läste vidare, men men... vi förändras ständigt. Man kan undra vad det är som driver mig att ständigt lära mer.

Som sagt... turen har nu kommit till dagens studenter där jag även kan inkludera min äldste son. Eftersom jag jobbar på skolan kommer vemodet att kännas än mer vid detta tillfälle. De flesta treor lämnar oss utan att komma tillbaka! Om jag känner mig själv rätt så står jag där och hulkar, med tårarna rinnandes! Usch, jag vet.. jag är pinsam!

Vill bara i detta inlägg gratulera alla landets studenter och önska samtliga lycka till! Framtiden är er! Passa på att lev livet och kasta er in i drömmarnas värld!

- Stackars dig, sa psykiatern. Men kan du berätta för mig varför du dricker så mycket?

- Jag ska försöka att förklara, sa patienten... Jag blev förälskad i en änka som hade en vuxen dotter. Jag gifte mig med änkan och strax efter gifte sig min far med min styvdotter. Då blev min fru och jag svärföräldrar till min far. Efter en tid fick min styvmor, alltså min frus dotter, en son. Den pojken blev ju min bror eftersom han är min fars son. Men han är ju också son till min frus dotter och därför blir min fru pojkens mormor och jag blir morfar till min bror. Så fick min fru och jag en son, som blir min fars svåger. Min sons storasyster är ju även hans farmor eftersom min far är hans farfar. Min far är alltså min sons svåger eftersom hans syster är min fars fru. Jag är alltså bror till min egen son. Min son är min farmors brorson och jag är farfar till mig själv. Jag är bror till min far och samtidigt både son och far till honom. Min fru är min styvmor, mor, svägerska och styvdotter. Jag är far och son till mig själv!

- Tack, sa psykiatern. Jag förstår att du dricker, fortsätt med det...