Kisse-matematik
Varför i all sin dar skriver jag nu allt detta? En hel novell om mina katter? Jo, därför att.... vi har fått tillökning... av ytterligare två kattkillar. Vi säger välkommen till oss, Jason och Kaylo! De här är som enäggstvillingar och jag har verkligen svårt att se skillnad på dem, trots att deras egentliga ägare försökt förklara. Det är nämligen så att de inte kunde följa med när min dotter Jennifer och hennes Oscar flyttade till Irland. Under jullovet hamnade de då här när deras "styvmamma" var tvungen att byta lägenhet. Lite spännande må jag säga, i synnerhet som dessa myskusar som är ännu självständigare än någon annan katt jag träffat på, även är innekatter. Men de är så goa och häftiga de små liven, så det här kommer att gå toppenbra.
Så ... tre katter + två till, det borde bli ... fem! Det är nu förklaringen till min rubrik kommer. Istället för 5 så blev i detta fallet 3+2=3!!! Anledningen är att vår kära Simba försvann den 29e december, på Jerry-sonens födelsedag, innan Jason och Kaylo skulle anlända och han har ännu inte kommit tillbaka. Det känns väldigt jobbigt och det gör mig så ont att han kanske har legat ute i uppemot -33 graders vinterkyla någonstans häromkring och plågats. Har svårt att tänka mig hur han ska ha klarat sig. Skulle verkligen vilja ha min "halsduk" hos mig igen. För fyra dagar sedan försvann även SickSack och förvirringen och sorgen var total. Vi började fundera på om vi har rävar, lodjur eller kanske även vargar smygande runt vårt hus. Häromdagen såg vi många djurspår i djupsnön, men det är omöjligt att se vilket eller vilka djur som är skyldiga till dessa märken. Så svårt att ta in att något vilddjur varit och hämtat våra små alldeles vid huset där de borde få känna sig trygga. Tanken svindlar och jag vägrar att acceptera att detta kan ha hänt. Igår såg Jerry och Jim däremot 5-6 rådjur precis utanför huset, vilket känns betydligt mysigare! Dessa små frusna bambisar kan ju inte vara skyldiga till bortrövandet av våra katter och kanske är det de som lämnat spåren.
Idag kan jag däremot glädjande berätta att SickSack åtminstone kom tillbaka! Han har inte sagt var han varit (hm, konstigt), men han är mer avvaktande än någonsin och fräser och jamar styggt när hans nya "bröder" kommer i närheten. Men han uppför sig och gör dem inte illa, vilket är huvudsaken. Jag är så stolt över honom för det och överlycklig över att han är tillbaka. Sörjer dock att Simba inte dyker upp, vilket jag inte riktigt vågar hoppas. Det har nog tyvärr gått för lång tid i kylan, om nu ingen tagit in honom någonstans förstås. Nu kom Jason (tror jag) upp i knät och denna graciösa, högbenta vän satt i säkert hela fem sekunder innan han flög upp på sekretären för att göra nya upptäckter. Fantastiskt att se deras framfart och jag önskar en stund att jag vore åtminstone en tusendel så spänstig och full av livslust. Ler för mig själv och känner sådan plötslig ödmjukhet och är full av fascination över dessa underbara djur! Det är små ståtliga minilejon som vet så mycket som vi aldrig kan komma i närheten av och har sådan integritet samtidigt som de bjuder på så mycket värme och ömhet. Det blev smått övermäktigt tidigare när jag såg SickSacks flämtande andetag medan han tog igen sig på soffkarmen. Tänk vilket äventyr han kan ha varit med om dessa dagar, med rädsla och hunger medan han fryser, men... han hittade tillbaka till vårt hus och valde att komma hem! Till oss alla.
Detta blev en lovsång till katten, vilket inte var vad jag tänkt. Men kanske det är det som är meningen med att blogga. . . Det blir som det blir... helt enkelt.
Var rädd om våra djur och alla borde tusanimig ha en katt! (Förlåt alla allergiker och katträdda, ni är undantagna). Och tack snälla Jennifer & Oscar för att ni vågar låna ut era värdefulla jamande skatter till oss!
Kul att läsa om din kärlek till katten mamma. Nu känns det ÄNNU bättre att ni har dom ju! :) Att man kan känna en sån Fet kärlek till en katt är egentligen lite konstigt. Känner en SJUK saknad till våra bäbisar. Men ja vet att dom är i goda händer så det känns ju bra! Älskade lilla Simba kommer tillbaka, det måste han... tårar rinner...
Gumman, jag sörjer jättemycket men tror att mina tårar har frusit till is när det gäller honom. Ja, tror inte jag känt så stark för katter förut, även om jag alltid tyckt om dem såklart. Vet att ni båda saknar era fyrbenta vänner, men vi gör allt för att de åtminstone ska trivas även om de vill vara med er! Kram.
Tja, vad ska jag säga? Jag tror nog alla vet vad jag känner för katter och är det så att Simba verkligen är borta så kan jag nog lugnt säga att jag förstår hur det känns. Men jag hoppas verkligen att det inte är så, och jag tycker inte alls att ni ska ge upp än. Tänk på Troca som var borta i tio veckor, och fjant-Tubbe som var borta ett helt gäng veckor, han med. Även om det är kallt ute så kan de ändå komma tillbaka, det vet du ju. Så ge inte upp om halsduken än! :)