- Stackars dig, sa psykiatern. Men kan du berätta för mig varför du dricker så mycket?

- Jag ska försöka att förklara, sa patienten... Jag blev förälskad i en änka som hade en vuxen dotter. Jag gifte mig med änkan och strax efter gifte sig min far med min styvdotter. Då blev min fru och jag svärföräldrar till min far. Efter en tid fick min styvmor, alltså min frus dotter, en son. Den pojken blev ju min bror eftersom han är min fars son. Men han är ju också son till min frus dotter och därför blir min fru pojkens mormor och jag blir morfar till min bror. Så fick min fru och jag en son, som blir min fars svåger. Min sons storasyster är ju även hans farmor eftersom min far är hans farfar. Min far är alltså min sons svåger eftersom hans syster är min fars fru. Jag är alltså bror till min egen son. Min son är min farmors brorson och jag är farfar till mig själv. Jag är bror till min far och samtidigt både son och far till honom. Min fru är min styvmor, mor, svägerska och styvdotter. Jag är far och son till mig själv!

- Tack, sa psykiatern. Jag förstår att du dricker, fortsätt med det...

Tidigare idag när jag satt och pratade med Jennifer (älskade dotter) i telefonen, så såg jag en bild på såpbubblor. Det slog mig hur otroligt vackra de är. De innehåller regnbågens alla färger och är sköra på ett kraftfullt vis. Då kom jag på en supergalen tanke: Jag skulle inte vilja befinna mig i en såpbubbla, fy så tomt och innehållslöst, men däremot vara en! Jamen tänk er... ni har ett vackert, färggrannt yttre och ert inre skyddas av en hinna. Alla kan spegla sig i er och alla tycker om er. Ni kan flyga högt och känna er fria, som regel i sällskap med goda vänner. Kan det bli bättre? =)

... så avslutade min farfar en av sina dikter som han skrev under sin livstid. Farmor älskade denna, vilket gjorde att jag vädjade och lyckades få med delar av den i hennes dödsannons. Farfar var egentligen en riktig författare, dock inte erkänd. Däremot var han en flitig debattör och fanns med i flera av våra dags- och kvällstidningar. Vår farfar behärskade konsten att skriva allt från utmanande och "allvarliga" politiska artiklar till dikter, dråpliga noveller och småhistorier. Han deltog även i ett flertal tävlingar där han knep åt sig ett och annat pris. Jag undrar hur mycket av det han skrev som egentligen var självupplevt. Livet som luffare och sjöman har självklart präglat hans väg och berikat honom med många erfarenheter och upplevelser. Under flera år har jag närt en dröm att kunna ge ut en bok om farfar där alla hans alster ska finnas med. Naturen var en viktig del i hans liv och när han kunde dra på sig skidor och bege sig ut i skog och mark, eller när han planterade växter och grödor i sin egen trädgård, DÅ tror jag att han mådde som allra bäst.

De senaste veckornas promenader har mer och mer fått mig att fundera över denna enda, ovanstående mening. Hade inte farfar rätt.. är det inte naturen som är vår Gud? Är det inte den som är orsaken till att vi lever och kan andas syre? Dömer naturen någon? Blir vi straffade trots att vi skövlar regnskogar och skjuter bort stora djurbestånd bara för egen vinnings skull? Ja, det blir vi absolut... men av oss själva. Alla växter fortsätter att leva så som det är menat och delar med sig av sina vackra grenverk och blommor. Vi har fortfarande möjlighet att lära oss av detta och göra de rätta valen.
Jag har alltid fascinerats av alla naturens egna fenomen, även om norrskenet tillhör min absoluta favorit. Häromkvällen när solen sken och regnet strilade omvartannat, hade vi en fantastisk regnbåge alldeles framför oss på vår vandring. Säker på de fabler som berättats, skyndade jag på mina steg så att vi kunde komma fram till skatten vid regnbågens slut. Har nämligen aldrig sett början, eller om det nu är slutet, så nära. Behöver jag tala om att det inte blev som jag förväntat och hoppats? Någon dag senare dök däremot ett litet rådjur upp på bra precis samma ställe så... såhär i efterhand kan tyckas att DET banne mig var mer värdefullt än en skattkista. Hur vackra är inte dessa små bambis? Han eller hon valde dock en liten farlig plats att gå över vägen på, strax efter en kurva, men allt gick väl och han tog sig nog ner till vattnet. Däremot oroar jag mig över att han var ensam. Brukar inte de gå tillsammans med sin familj?

Det är märkligt, men det är som om promenaderna har olika teman. En annan dag var det nämligen som om vi gick i ett fjärilsstråk. Vi hade plötsligt en mängd fjärilar runtomkring oss och det slog mig att de alla flög i par, två och två. Dessutom höll de sig till sin egna färg, beror det på att de är av olika arter eller helt enkelt inte blandar färger? Inser hur lite jag vet om de här små liven. Ett otroligt fint "lavendelpar" följde oss länge utmed vägen och det är förvånande att de flög så lågt. Vi var på väg att kliva på dem vid ett flertal tillfällen. Om jag vore en fjäril skulle jag flyga så högt jag kunde för att se ut över nejderna, över berg och vatten. Något hisnande och förvånande tanke för mig som är höjdrädd i och för sig, men det skulle jag troligtvis inte vara om jag fötts till fjäril. Det är ju precis så naturen räknar ut allt. Ett tag funderade jag på vad fjärilsparet ville säga mig, men ni läsare får gärna hjälpa mig och komma med förslag.

Igårkväll gick vi en häggvandring. Kan inte förstå, men det doftade hägg var vi än kom. Det var som att gå igenom en mild parfymfabrik. Otroligt! Kom fram till att jag skulle vilja sätta många häggar på tomten och gärna ersätta min gamla häck med dessa. (Observera att jag fortfarande pratar om växtlighet, inte kroppsdelar).

Du som ännu inte uppskattat vad som finns omkring oss, ta dig en tur till skogen eller sätt dig vid vattnet. Jag kan däremot inte låta bli att vara rädd för att möta en älg eller en björn. Undras just hur man reagerar när man står öga mot öga med en av våra skogens konungar. Skulle jag stå där och lyfta på handen till en hälsning och käckt säga "tjena" månntro? Nä. Knappast troligt. Är det så att jag får en sådan vandrare med eller mot mig, så är det förmodligen det sista jag ser i livet, för risken är att hjärtat stannar för gott. Men... det var som någon på jobbet sa: Det är nog mer troligt att de redan har fått syn på dig och står bakom ett träd och spanar in dig. Jatack, NU kändes det mycket mysigare och säkrare! Vetskapen om att några extra ögonpar intensivt följer mig efter vägen är inte så jättelockande. Men OK, bara de håller sig till vår människoregel: "Se, men inte röra!" så får jag väl vara nöjd och tacksam.

En äldre cherokee lärde sina barnbarn om livet. Han sa till dem: “Ett slag pågår inom mig. Det är ett fruktansvärt slag mellan två vargar.

 

Den ena vargen representerar rädsla, ilska, hat, avundsjuka, besvikelse, beklagelse, girighet, arrogans, självömkan, skuld, förbittring, underlägsenhet, lögn, falsk stolthet, överlägsenhet och ego.

 

Den andra vargen stod för glädje, fred, kärlek, hopp, dela med sig, lugnet, vänskap, ödmjukhet, vänlighet, empati, givmildhet, välvilja, ärlighet, medlidande och tro.

 

Samma slag pågår inom dig och varje människa också.”

 

 Den vise cherokeens barnbarn tänkte en stund. Då frågade ett av barnen sin farfar:

“Vilken av vargarna skall vinna?”

 

Den gamle cherokeen svarade bara: “Den som du matar.”

 

"En hyllning till den fria vargen, vars avtryck för evigt inristats på min underarm"

Tänker bara skriva rakt från hjärtat utan att fundera så onödigt mycket. Det är väl annars det som gör att jag inte kommer mig för att uppdatera denna blogg. Helgen har hittills varit ett enda stort lyckorus och du undrar förstås varför. Svaret är... varför inte? Jag har suttit i min lilla kära leksaksbil (Daewoo matiz) fram och tillbaka till Östersund i min ensamhet igår och idag. Det låter väl inte så upphetsande kanske, men jag har pratat och messat med viktiga människor i mitt liv under tiden. (Följdfråga... vad gjorde vi före mobilens intåg i vår värld)? Dessutom har jag haft möjligheten att rensa hjärnan och faktiskt bara vara, eftersom det inte finns så mycket annat att göra. Nog så viktigt i dagens stressade era. Målet för resan var också viktig och jag har fått ut hur mycket som helst av den. Det handlar om en distansutbildning i special- och socialpedagogik som är på väg att avslutas. Där har jag fått insamla nya kunskaper, dela erfarenheter och annat bus med trevliga människor som jag aldrig skulle ha träffat annars. Sammantaget har bara det hjälpt till att göra helgen meningsfull.

Men framförallt fyller barn nummer tre 17 år idag! Återigen blir jag påmind om att tiden går och att det är därför som vi ska fylla tiden med en hel massa liv. Göra det vi verkligen vill göra. Vi väckte honom tidigt för att uppvakta med presenter och sång. Som sig bör. På kvällskvisten kom då min härliga familj och jag gnistrar till som ett norrsken. (Mitt favoritfenomen). Hur underbart är det inte då när alla samlas kring en massa godsaker (som JAG dock bör låta bli)? Det blir tjo, tjim och glam med skratt och roliga anekdoter. Sedan är det förstås alltid någon som fattas, men de finns ju där i tanken i alla fall. Därefter mer tittande på gamla egenproducerade videofilmer igen. Den här gången från vår tid på Irland, där vi tillbringade 19 veckor under min praktikperiod. Fantastiskt skoj att bli påmind än en gång.

Under kvällen har jag suttit och kikat i facebook, chattat med underbara vänner som jag är SÅÅ glad över att de finns i mitt liv. Vill verkligen inte vara utan dem. Slutligen... trots att jag inte direkt kan räknas som hårdrockare så säger jag bara... lyssna på powerbalads!