Det KAN ju vara riktigt härligt med morgnar! Att dra sig själv ur sängen, komma ut i TV-rummet där en eld sprakar i kamminen, ÄR det inte för underbart! Ser på klockan och upptäcker att jag kanske inte ens behöver stressa idag, utan jag kommer att hinna. Jag har till och med fått i mig en välbehövlig frukost, så magen har heller ingen anledning att kurra så tidigt.

Just nu känner jag att ALLA mina morgnar ska se ut såhär framöver, men... jag hinner ändra inställning och kanske somna om imorgonbitti igen, efter att ha tryckt in snoozen flera gånger. Så brukar det gå till.

Nä... nu måste jag nog ställa iordning det sista och dra iväg, så jag inte behöver skynda mig igen.

Tänka sig vad många spänningar som lossnade nu egentligen, när det visat sig att "mågen" har fått jobb! Nu ska de båda packa ihop sina pinaler igen och flytta in till Irlands huvudstad. Hur jag än försöker att inte oroa mig alltför mycket, så är tankarna ändå därborta en stor del av min vakna tid. (Otur att jag är en nattuggla och sällan sover då). Vet inte riktigt om det blir så mycket bättre att min kära familj som bäst planerar ihop sig. Det lutar nämligen åt att även grabbarna ska åka iväg och i så fall bo tillsammans i en större lägenhet eller hus. Hm. Hur mycket skulle jag då fundera? En förutsättning är dock att de har jobb INNAN de åker iväg, vilket kanske inte är så lätt. Helst i ett land där arbetslösheten är väldigt hög! Så... bra jobbat Oscar!

Det var bara det här jag kände att jag ville delge er och behövde samtidigt skriva av mig lite. Vill i alla fall avsluta med att jag tycker NI GÖR HELT RÄTT och SJÄLVKLART stöttar jag er andra också om ni bestämmer er för att åka iväg! (Det hindrar inte att jag kommer att sakna er alla, though).

Till alla ungdomar därute... följ era drömmar och låt inget stå i vägen! Allt ordnar sig och, om inte, så är även det en erfarenhet!

Vad du än kan göra, eller drömmer att du kan -Gör det nu!

Mod och handling har kraft, intelligens och magi i sig!

Jag talar till mina vuxna barns änglar
Följer ni dem fortfarande?
Bär ni deras önskningar i era händer?
Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet
och när de förnekar er och livet
vänder ni er bort och gråter
Men stannar kvar?
De behöver er
Mera än då de var små
de behöver er förtvivlat
för ungdomen är den svåraste tiden

Allting ska göras på egen hand
man skall rycka sig lös
tänka igenom allt själv
vill inte veta av änglar
O mina vuxna barns änglar!
En mor får inte längre ingripa
Men ni får.
En mor kan inte längre råda
Men er visdom är Guds.
Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!
Hjälp dem att vandra i snårskogen
att finna den rätta vägen

Här kan ni själva se den lyckans hand som rubriken står för. Bilden betyder extra mycket för mig, eftersom det är min kära dotter som håller den lilla växten i sin hand. Må den irländska lyckan för alltid vara med er, Jennifer och Oscar!

Det var bara det jag ville säga. Härligt när man har suttit och pratat i telefon i flera timmar, eller när man kan sitta och chatta med varandra länge och väl. Ni vet själva vilka ni är! Men jag har plats med flera i mitt stora hjärta! Familj och vänner är allt! Kram på er!        <3

Vad är det som har hänt? Nu har jag snart skrivit fler inlägg på några dagar än vad jag gjort sammanlagt medan jag haft denna blogg. Det troliga är ju att det är min älskade unge Jennifer och den fantastiske mågen Oscar som inspirerat mig. Varje dag kommer det nämligen in nya bilder och texter på deras gemensamma blogg där borta på Irland, och det är så kul att få läsa om deras liv där. http://thepuzzle.blogg.se/ är ett bra bloggtips!

Sitter i alla fall nu vid datorn, som hamnat i köket och har en golvkandelaber med fyra ljus bredvid. Ett gammalt foto på de fyra "goseongarna" står framför mig, vilket gör att jag lätt kan titta upp och se in i deras oskyldiga ögon. Ja, observera att jag sa att det var gammalt! =) Minsting-Jim var ju bara något år på det fotot och Jennifer hade långt hår med luggen uppsatt i en tofs. Jerry och Jack hade vattenkammade snebenor och likadana tröjor, så ni som känner oss förstår att det inte var igår. Men söta var de allihopa, då också. Poängen med detta inlägg är att jag pratar om livskvalitet. Trots att huvudvärken nyss hamrade ursinnigt på min "huvvepanna" som morbror säger, så mår jag fantastiskt bra. OCH... trots att jag missade att skicka in en uppgift i tid igår, med den följden att jag sitter med eländet ikväll också. Nå, ämnet är intressant och det är väl bara till att gilla läget.

Idag har vi börjat möblera och ställa iordning i lägenheten i det boende som farfar (svärfar) ska flytta till. Det är naturligtvis med blandade känslor, men vi vet att det kommer att bli bra. Suverän personal, god mat FYRA gånger om dagen och flera människor i närheten. Känns jobbigt för farmor, men det här är ju en del av livet. När man inte vet var man är så är det ändå mer humant att ingen passar på en eller inte orkar med. Så mina barn, om ni läser detta... var inte rädd för att ordna för mig när eller om den dagen kommer! Känn inget dåligt samvete, för ni gör det som är det bästa för mig! (Å gubben min har jag för länge sedan förvarnat att han åker iväg så fort jag märker några tendenser.) Haha! Ja, det är lätt att vara kaxig innan man är där såklart. Nä fy, så djupt och jobbigt det blev. Ska ändra på det meddetsamma. Apropå farmor och farfar, så ska jag nu ta min lilla blå (daewoon, en bil alltså) och åka ner till dem. Vi ska nämligen kolla på Körslaget tillsammans, så det ska också bli hur mysigt som helst. Ska min man mä? Nä, självklart inte, det är ju FOTBOLL på TV, vilket är livsviktigt! Usch, ut och spela lite själv istället vetja! Eller förresten, det tycker jag ju INTE, om jag tänker efter. När han gjorde det sista gången för många år sedan sa jag, innan dess, att jag hoppades att han skulle bryta benen av sig. Å det gjorde han! Detta sa jag av irritation eftersom han redan då var för gammal tyckte jag OCH alla skulle samlas hos min mormor! Vi var nog lite spaka både han och jag, när han trots allt kom till vår lilla släktträff... på kryckor!!! Jag vill bara varna känsliga läsare att detta var den första och sista gången jag önskade en annan människa något ont och jag ångrade mig djupt! Men var också glad att alla var tillsammans, vilket kan vara så löjligt viktigt för mig!

Ibland får man bara inse att det inte går att hinna med allt. Socialpsykologin får helt enkelt vänta, that's it! Om jag tänker efter så kanske det BORDE räcka med att jobba heltid, eller åtminstone BARA lägga till en distanskurs på 100%, men TVÅ??? Det blir inte så bra och den var dessutom mycket mastigare än jag trodde. Tiden gick ut för 40 minuter sedan och då bara pyste jag ut. Det retar mig lite, men nej... nu ska jag andas ut och släppa det. Jag kan göra klart det en annan gång eller helt enkelt bara låta det vara.

Roligare är däremot möjligheten att få prata med min dotter och "svärson" på SKYPE via datorn! =) Härligt att kunna se dem samtidigt som vi får höra deras röster. Det kännns fortfarande konstigt att de drog iväg förra helgen för att bo på Irland. De gör däremot helt rätt och allt verkar vara så bra. Hoppas många håller tummarna att de får jobb bara, annars är det till att komma hem igen.

Om det är någon mer än jag som tycker det skulle vara lite spännande att följa deras pusslande på den gröna ön, så kan man gå in på deras gemensamma blogg http://thepuzzle.blogg.se/

Nu tänker jag i alla fall krypa ner i sängen denna fredag natt, så jag orkar fortsätta med alla termer och begrepp som ska analyseras och sättas ihop till något slags sammanhang.

Önskar alla en god natt och hoppas på lite kommentarer eller hälsningar på min blogg! =)

Jag gick just in på min blogg och tänkte kolla om någon del av mina inre JAG har skrivit nytt inlägg, men INTE! Jag undrar... vad är det som går fel? Ska det vara så svårt att blogga? Nä, inte när man kollar runt på alla andras, som skriver hela tiden. Det verkar ju vara hur lätt som helst. Vet inte, men kanske det har att göra med att jag arbetar heltid och läser en distanskurs på 100% samt ytterligare en på 50%, men nej, det är dåliga bortförklaringar.

Igårkväll brast mitt hjärta lite igen, samtidigt som det svällde av lycka och stolthet. Vår enda dotter drog iväg till Irland med sin Oscar och ska alltså bo där på obestämd tid! Det är ju helt fantastiskt och jag önskar de verkligen all lycka till! Men... kan inte låta bli att gråta lite förstås. Jag tror att det är precis det vi mammor är till för. Annars skulle jag väl egentligen vilja göra detsamma på sätt och vis. Nu har jag ett jobb som jag verkligen trivs med och är gift med en Ferdinand, annars skulle ni nog få vinka av mig vid någon flygplats någonstans. =) Oj, får precis höra att Jennifer ringer till sin äldste lillebror nu! Hoppas att det är roliga nyheter. Vi vet ju ännu inte om de hittat fram!

Då har jag skrivit lite i alla fall. Återkommer senare, men nu bara måste jag höra hur allt är. Må gott så länge!