Jag kan helt enkelt inte begripa hur alla människor bara bloggar hela tiden. Har de verkligen sådana innehållsrika liv eller sådan fantasi? Eller handlar det om att alla är helt utan prestationsångest, vilket jag istället "lider" av? Tycker liksom att jag ska ha något att säga, men det har jag som regel inte. OK, jag är världsbäst på att pladdra, men det är inte riktigt samma sak.

Lite har väl i alla fall hunnit hända i mitt liv nu. Till att börja med så har vår familj blivit komplett igen (förutom Simba, gokatten). Alla barnen är hemma, inklusive dotra med pojkvän som flyttat hem från Irland. Sedan har jag läst färdigt min kurs i "Alkohol och droger i arbetslivet", vilket känns skönt, men det har varit en bra kurs. Inväntar bara kommentarer och betyg. Fick efter detta chansen att påbörja en Miljöterapiutbildning, vilken jag hoppade på idag, tillsammans med ett riktigt härligt gäng! Det kommer att bli toppen! Konstigt att man på äldre dagar kan bli så vetgirig. Jag undrar vad som händer med mig egentligen. Har även anmält mig till en liten distanskurs med spännande innehåll. Förutom detta är jag nu ombud "för hela världen" i Svenska kyrkan, vilket förpliktar, eller hur?

Så... lite boktips kanske. Just nu har jag påbörjat "Medvetenhet - den nya valutan" av Brandon Bays (känd som Resan-författaren) & hennes livspartner Kevin Billett. Boken har jag beställt genom Livsenergi. Blir intressant att gå igenom och i synnerhet om jag gör de övningar som följer med. Det går ut på att få ett rikare liv och att säga "ja" till min egen storhet minsann. DET ser jag fram emot. Inte en dag för tidigt tycker jag! Skulle gärna lära mer av "RESAN" också.

Något annat kul är att jag i veckan fått min praktikant på jobbet. Det är lärorikt, inspirerande och roligt, måste jag säga. Kul med nya bekantskaper och nya utmaningar, för det är viktigt att en praktikperiod blir så givande som möjligt. Hoppas jag lyckas med detta och förmedla vikten av en socionoms och i synnerhets skolkurator yrkesroll.

Jaha, det var lite smått om min vardag. Intressant va? Nä, precis, HUR GÖR MAN EN BLOGG INTRESSANT? Nu ska jag i alla fall äta lite soppa, som gubben av någon skum anledning tycker vi ska frossa i. Hm. Det får bli en ostsmörgås till åtminstone.

Slutord: Mamma, du äger!

Förstår inte att jag är så elak så jag inte kunde hedra denne man igår när han skulle ha fyllt 75. Jag gör det nu istället. Ett stort Grattis på din högtidsdag med förhoppning om att du har firat riktigt på ett lugnt och stillsamt sätt där du är! Du är kungen av alla och kommer så alltid att vara. En på något sätt odödlig liten människa. Började fundera på mina kreativa sidor igen. Elvis har ju gjort så väldigt många otroligt vackra sånger med tänkvärda texter. Lurar på att sätta ihop mitt familjegäng och spela in några av dessa och göra en coverskiva. Den kanske hinner bli klar till den 16 augusti, så kan vi hedra honom igen på hans dödsdag. Eller vaddå? Tror ni inte att han och hans vänner skulle bli glada då? Syrran, dotra och jag på lite sång som kompas av pappa och mågen på dragspel och gitarr eller piano. Kanske jag har hunnit öva lite på mitt framtida munspel åsså.  Nä, det är nog som så att skämtet är ett bra vapen mot sorg, för vet ni vad? När jag ser den här killen så blir jag faktiskt riktigt ledsen. Han borde ha fått bli äldre och inte 42 som jag själv är idag, han borde ha fått vara lycklig och han borde i allra högsta grad gett 17 i drogerna. VILKET för övrigt gäller alla människor, inte bara en sådan uppmärksammad artist som han var! Men är inte han ett exempel på att det går att komma HUR långt som helst bara man är tillräckligt inne på det? Han föddes minsann inte in i en artistfamilj som hade mycket gratis. Fick jobba emot både oförstånd och fördomar medan han skapade sin egen musik, sin egen image. Så kära Elvis, min allra största idol genom tiderna... med ett färskt minne av hur jag som 10-åring fick bli smärtsamt medveten om din död... Tack för allt du har gjort, för allt du betyder för så många människor och vila i frid! Å tack mamma och pappa för att jag fick komma till världens ljus på Aron-dagen, när rockkungen firade sin namnsdag! Det betyder säkert att vi har det där speciella bandet emellan, kungen och jag, ja sannerligen, är det inte så. Dessutom har vi väl våra amerikanska emigrerade släktingar i Mississipi, där han föddes. Varför åkte vi aldrig och hälsade på dem?

Nu vet jag verkligen inte vad som flugit i mig! Den senaste tiden har jag haft en liten "hemlig" fundering som jag nästan inte vågar tänka ens för mig själv. Varför? Jo, jag har alltid sett mig som den mest okonstnärliga, opraktiska och okreativa människa som går att uppbringa på hela vårt runda jordklot. Har aldrig kunnat rita en streckgubbe en gång, vilket jag å andra sidan hört många andra säga också att de inte kan, men de tror jag inte på. Konstnärliga ådran har aldrig infunnit sig i mitt lånade skal. Faktum är att syslöjd var nog mitt allra sämsta ämne i skolan, symaskinen och jag förde många tysta krig och jag utvecklade ett hat jag inte trodde var möjligt. Nåleländet hade en förmåga att gå av och varje gång jag skulle trä in den trassliga fula tråden, så krympte nålsögat. Javisst, det blev en ful blå "lilla huset på prärien" hatt och en lång svart satinklänning med utsvängda ärmar! Det är väl de mest användbara och praktiska modeplagg man kan tänka sig!... Nä, inte ens då, på den gamla goda tiden. Ooops, har jag nu kommit upp till den högaktningsvärda ålder så jag låter mina läppar släppa igenom sådana gamla floskler (finns det ett sånt ord och passar det i sammanhanget?) ?!

Åter till min kreativa ådra. Jag är vidare opraktisk som få, klarar inte av att skriva listor och planera eller sortera in i lådor som min syster och min mor gör. Lappa byxor och sy i knappar eller byta dragkedja, aldrig i livet. OK, skäms Jeanette och förlåt mamma! Vet att jag någonstans är gammal nog och borde fixa sådant själv, men...

Ja just, har även svårt att hålla den röda tråden, vilket jag snabbt ger er ett bevis på här. Det var streckgubbar jag pratade om och tänkte alltså komma till min absurda idé. Den har faktiskt med målning att göra, för hör och häpna! Kvinnan har minsann gått och närt en dröm om en palett med flera färger och en spänd målarduk! Ja, jag vet.. ni som känner mig ruskar på huvudet och jag själv känner mig livrädd. Vad menar jag med det här? Ingen aning, men troligtvis har jag kommit till ett stadie där alla mina känslor ska väckas eller hellre komma fram... i färger! Tänker inte försöka skapa några förståeliga motiv, för det går inte och där ligger inte mitt intresse heller. Nä, leka med form och färg, det blir från och med nu min grej. Inte förbleknade den tanken när jag häromdagen pratade med min chef om detsamma. Hon målar nämligen och inspirerade mig att göra detsamma. Vem vet... kanske jag kan säga: Picasso och Michelangelo, släng er i väggen! Nejdå, man ska inte häda. Däremot kan det nog vara så att jag rentav mår bra av det. Och vad skulle väl det göra?!

Det är inte slut i och med detta. Något har hänt med den slumrande människan i mig. Varför ska jag vara sämre än min käre far som börjat spela frenetiskt på sitt dragspel! Jag tänker banne mig köpa mig ett munspel och börja plåga omgivningen med! Det SKA jag bara... snälla ni, påminn mig och efterfråga det, så jag kan känna att det pliktar! För många år sedan hade jag ett munspel som jag inte hade en aning om hur man spelade på, men efter att ha testat en stund så vips!... hörde jag plötsligt tonerna till "Oh Susannah" från mitt eget spelande! Det ni!

Men nejdå, det är inte nog nu! Jag vill även få tag i en kurs och lära mig kula!!! Tänk, vilken känsla! Får upp en bild av en stor spegelblank sjö med bergskammar omkring och där står jag... med flera andra runt denna sjö och vi kular till varandra medan månen stiger och lägerelden sprakar bakom! Är inte jag kreativ och konstnärlig? Det kan ni väl höra på min beskrivning... det är jag väl VISST det! HAH!

I många fantastiska år har vi berikats med att ha tre katter i vår familj! Eftersom våra fyra människobarn alla har namn på J precis som deras mamma, har dessa tre kattgrabbar fått namn på S efter husse. Lite rättvist ska det väl vara ändå. Barna, grannfrun och vi själva gav dessa namnen Sixten, Simba och SickSack. De har kommit och gått, ätit och sovit och vid ett flertal tillfällen fått mig att fundera på om det inte var katt man skulle ha blivit ändå. Kanske i ett senare liv? Tänk er vilken skön och avslappnad livsstil de har egentligen! De gör också precis som de själva vill, utan att känna efter och utan att få dåligt samvete. Det är som om de säger "det är ditt problem vad du tycker och jag har rätt att göra som jag har lust till". Egentligen finns det mycket att lära av en katt. De går sin egen väg och vet med ett extremt självförtroende att det alltid är någon som vill omfamna dem om det är så att de känner för det. Om vi ser på alla yogaövningar som är så bra för oss människor när det gäller både kropp och själ, så måste nog de flesta ha kommit fram efter kattstudier. För att återgå till våra egna missar, så är det lustigt att de, precis som barna, har väldigt olika karaktärer och egenskaper, närapå personligheter. Sixten som är äldst, känns lugn och robust, trygg på något vis. Han har varit med länge och sett en hel del, men han behåller trots allt sitt förnuft i vår galna familj. Gör inget större väsen och tittar på en med småsorgsna och genomträngande, men ofta grumliga ögon. Det är min tolkning av honom. Hans otroligt lena päls är randig i en ljusröd färg. Så har vi "mellanpojken" Simba... herregud, vilken liten mjukisknubbis! Han är våran katten Gustaf, men i svart och vit nyans. En liten slöskit som bara vill gosa... framförallt med mig. Jag brukar kalla honom min egen halsduk, för ju närmare ansiktet han kan parkera sig, desto bättre är det. Inte så trevligt alla gånger även om det är mysigt. Framförallt inte när jag vill se på TV. Svenne (min bättre hälft - eller nä, DET vet jag väl inte) brukar retas med Simba och säga att han varit ute och jagat när han suttit blixt stilla på gården ett tag och sedan PLÖTSLIGT sträcker på huvudet! Så bekväm är han. SickSack, vår yngste okastrerade hanne är det ingen som sätter sig på av naturliga skäl. Med en självklar pondus, liten som han är, så sprätter de andra två iväg från kattskålarna när HAN kommer och ska ha mat. Jo, han lägger minsann inte tassarna emellan. För ett tag sedan upptäckte jag att han faktiskt påminner om en uggla i utseendet, med sina stora forskande ögon och bruntigrerade päls. Får en känsla av att han ser rakt igenom en och han VET något som jag inte kan förstå. Han har i alla fall blivit lite mer lugnare på äldre dar och kan komma kurrandes och vill mysa till det han med... men, på hans villkor förstås.

Varför i all sin dar skriver jag nu allt detta? En hel novell om mina katter? Jo, därför att.... vi har fått tillökning... av ytterligare två kattkillar. Vi säger välkommen till oss, Jason och Kaylo! De här är som enäggstvillingar och jag har verkligen svårt att se skillnad på dem, trots att deras egentliga ägare försökt förklara. Det är nämligen så att de inte kunde följa med när min dotter Jennifer och hennes Oscar flyttade till Irland. Under jullovet hamnade de då här när deras "styvmamma" var tvungen att byta lägenhet. Lite spännande må jag säga, i synnerhet som dessa myskusar som är ännu självständigare än någon annan katt jag träffat på, även är innekatter. Men de är så goa och häftiga de små liven, så det här kommer att gå toppenbra.

Så ... tre katter + två till, det borde bli ... fem! Det är nu förklaringen till min rubrik kommer. Istället för 5 så blev i detta fallet 3+2=3!!! Anledningen är att vår kära Simba försvann den 29e december, på Jerry-sonens födelsedag, innan Jason och Kaylo skulle anlända och han har ännu inte kommit tillbaka. Det känns väldigt jobbigt och det gör mig så ont att han kanske har legat ute i uppemot -33 graders vinterkyla någonstans häromkring och plågats. Har svårt att tänka mig hur han ska ha klarat sig. Skulle verkligen vilja ha min "halsduk" hos mig igen. För fyra dagar sedan försvann även SickSack och förvirringen och sorgen var total. Vi började fundera på om vi har rävar, lodjur eller kanske även vargar smygande runt vårt hus. Häromdagen såg vi många djurspår i djupsnön, men det är omöjligt att se vilket eller vilka djur som är skyldiga till dessa märken. Så svårt att ta in att något vilddjur varit och hämtat våra små alldeles vid huset där de borde få känna sig trygga. Tanken svindlar och jag vägrar att acceptera att detta kan ha hänt. Igår såg Jerry och Jim däremot 5-6 rådjur precis utanför huset, vilket känns betydligt mysigare! Dessa små frusna bambisar kan ju inte vara skyldiga till bortrövandet av våra katter och kanske är det de som lämnat spåren.

Idag kan jag däremot glädjande berätta att SickSack åtminstone kom tillbaka! Han har inte sagt var han varit (hm, konstigt), men han är mer avvaktande än någonsin och fräser och jamar styggt när hans nya "bröder" kommer i närheten. Men han uppför sig och gör dem inte illa, vilket är huvudsaken. Jag är så stolt över honom för det och överlycklig över att han är tillbaka. Sörjer dock att Simba inte dyker upp, vilket jag inte riktigt vågar hoppas. Det har nog tyvärr gått för lång tid i kylan, om nu ingen tagit in honom någonstans förstås. Nu kom Jason (tror jag) upp i knät och denna graciösa, högbenta vän satt i säkert hela fem sekunder innan han flög upp på sekretären för att göra nya upptäckter. Fantastiskt att se deras framfart och jag önskar en stund att jag vore åtminstone en tusendel så spänstig och full av livslust. Ler för mig själv och känner sådan plötslig ödmjukhet och är full av fascination över dessa underbara djur! Det är små ståtliga minilejon som vet så mycket som vi aldrig kan komma i närheten av och har sådan integritet samtidigt som de bjuder på så mycket värme och ömhet. Det blev smått övermäktigt tidigare när jag såg SickSacks flämtande andetag medan han tog igen sig på soffkarmen. Tänk vilket äventyr han kan ha varit med om dessa dagar, med rädsla och hunger medan han fryser, men... han hittade tillbaka till vårt hus och valde att komma hem! Till oss alla.

Detta blev en lovsång till katten, vilket inte var vad jag tänkt. Men kanske det är det som är meningen med att blogga. . . Det blir som det blir... helt enkelt.

Var rädd om våra djur och alla borde tusanimig ha en katt! (Förlåt alla allergiker och katträdda, ni är undantagna). Och tack snälla Jennifer & Oscar för att ni vågar låna ut era värdefulla jamande skatter till oss!