Så många tankar och känslor som rör omkring inom mig dessa dagar. Adventstiden har nu inletts med en gnistrande vit och molnliknande snö på träd och mark. Att tända lite ljus och krypa inomhus är minsann inte helt fel. Borta är det råkalla och gråa. Satt i bilen häromdagen och frös som bara den när värmen inte hade kommit igång, men blev plötsligt varm inombords! Ni kan aldrig ana vilket tjusigt "vykort" jag såg framför mig, med riktigt blåvit snö som hängde i träden och en stor måne i himlavalvet, som lyste upp hela landskapet. Önskar att jag hade fotograferat det, då hade jag lagt ut det här på bloggen. Å nu lät jag som en misslyckad poet, men hur ska jag då förklara känslan och bilden?

För bra precis en månad sedan tog dottern sitt pick och pack och drog iväg med sin pojkvän till Irland. Det kändes smått osannolikt kan jag säga. Denna känsla skulle dock förstärkas, för förra lördagen följde äldste sonen efter. DESSUTOM pratar de med sonen nummer två att även han ska åka, så fort han är klar med skolan. Jag hejar ivrigt på medan jag saknar de med hela mig. Tur att tekniken kommit långt på så vis, för det är möjligt att prata med de små liven varje dag via chatten, SMS, telefon och skype. Annars skulle jag nog sitta på ett plan på väg ner, kosta vad det kosta ville. Det är bra att de vågar och att de kan möta andra kulturer och träna språket. Vi får se hur det blir, kanske jag tvingar med gubben och yngste sonen sedan? =)

Det händer en hel del i mitt liv just nu... förutom barna som flyttar och all förväntan kring dem så har jag börjat engagera mig lite i kyrkan, vilket känns helt rätt. Det är ett starkt kulturarv som vi bör förvalta tycker jag, där alla ska känna sig välkomna. Viktigt att kyrkor och våra församlingar får finnas kvar. Så pluggar jag på slutklämmen i en kurs på universitetet. Den ska vara klar i januari och den handlar om alkohol och droger i arbetslivet. En intressant och viktig kurs som kan relateras till livet i stort. Jag har även blivit invald i föräldraföreningen i högstadiet där min yngste son går. Helt fantastiskt hur det känns att komma på ett möte där så många härliga människor med stor entusiasm träffas! Ibland är det så uppenbart när allt bara klickar och obekanta enkelt kan skratta tillsammans. Ser fram emot våra möten och hoppas att vi kan göra någon nytta. Skolan är ett viktigt forum och det är där grunden ska läggas för våra barn och ungdomar, tillsammans med hemmen såklart. I dagarna har jag även fått sjunga tillsammans med ett gäng supertrevliga människor och som en bonus... med Magnus Carlsson. Han är ute på sin julkonsert-turné och jag måste få säga att han är en stjärna av klass. Det är inte alltid jag ryser när någon sjunger, men när han sjöng AVE MARIA på latin och ADAMS JULSÅNG, då lyfte jag! Bra jobbat Magnus! En stor portion humor och självironi hade han också, vilket jag anser vara ett viktigt inslag.

Mitt i allt detta får jag en känslochock. Familjen drabbas än en gång av oro för en anhörig. Tänker inte skriva mer om det just nu, men Gudarna ska veta att allt känns tungt. Vi behöver varandra mer än någonsin och jag vill verkligen att alla ska förstå hur det är. Så jag säger som jag så ofta gör... var rädda om dig och ta hand om de dina! Ni är alla värdefulla! Jag vet att allt ska vändas till något positivt och att allt ont härdar, men jag är samtidigt rädd för att kraften kan ta slut. Hur mycket ska en människa orka? Om bara tre veckor är det också fyra år sedan vi miste min älskade lillebror. Smärtan går aldrig över... visst, det går att leva med den, men frågan är, har vi något annat val? Därför... gör vintertiden och julen till en minnesvärd tid, fylld av glädje!