Det går inte en dag utan att jag tänker på min älskade lillebror, som så tragiskt fick avsluta sitt liv hos oss, för drygt fem år sedan. Han var då bara 32 år och var livet självt. Alltid glad, ofta med ett skämt till hands och med en stor portion humor. Levnadsglad som få. Just den detaljen har jag funderat så mycket över. Har vissa människor så bråttom att hinna med allt och för att kunna sprida så mycket glädje under den korta tid de har på jorden? Det handlar om att göra avtryck. Och det gjorde han, vår Jimmy Eklöf. Jag ska i detta inlägg försöka återge vad som hände utifrån mitt perspektiv. Det kommer inte att bli lätt, det kommer att kosta många tårar och det är ändå omöjligt att ge händelsen en rättvis beskrivning. Den nakna sanningen! Den natten, eller rättare sagt tidiga morgonen, den 27 december 2005, finns för alltid inristad i min själ. Jag och min dotter Jennifer var barnvakt till syster Jannices två fantastiska barn. Hon skulle tillbringa kvällen med vår bror och hans flickvän. Tidigt på morgonen får jag ett telefonsamtal från Jimmys kompis som undrade om syrran var hemma. Frågan kändes lite märklig, men inget mer jag tänkte på. När jag då försökte få tag i henne svarade hon inte i telefonen. Däremot ringde hon senare upp och skrek i luren, men inte förrän flera timmar förstod jag ordens innebörd. "Det brinner, det brinner" var vad hon fick fram och Jimmys namn kom upp flera gånger. Slutligen tog en främmande kvinna över telefonen och jag kände instinktivt att det här inte var bra. Jag ville att hon skulle försvinna ur våra liv, men hon förklarade istället att hon arbetade som sjuksköterska på vårdcentralen, att Jannice och vår svägerska var där, svårt chockade. Det hon sedan sa var att det hänt en olycka, det hade brunnit på fryshuset (där vår bror bodde) och nu kunde man inte hitta Jimmy. Beskedet lämnade öppna sår i hjärtat och jag förstod. En man hördes plötsligt i luren och han presenterade sig som en i ambulanspersonalen och upprepade i stort sett detsamma. Däremot kompletterade han med att säga att det vore bra om jag kunde komma ner till de andra som mådde så dåligt för detta. Som om de skulle behöva hjälp! I stora drag var det så han sa, men jag kan minnas fel. Det var bara att stålsätta sig, ringa och väcka min man för att så tydligt som möjligt tala om vad som hänt och dirigera ner honom med de två sönerna som då var hemma, till Jannices barn, där även vår dotter var. Ni kan själva försöka tänka er in i hur den resan blev på denna vintriga väg, när hela mitt inre skrek att allt var för sent. Ingenting skulle någonsin bli detsamma igen. Jag vet inte hur jag klarade att köra denna dryga mil i halka och säkert för hög hastighet. När jag såg alla sirener och bilar efter vägen förstärktes vissheten om hur allvarligt detta var. Väl framme vid vårdcentralen slås jag av en känsla av overklighet och när ingen öppnade på en stund, visste jag varken ut eller in. Innanför dörrarna sedan, känner jag dock lukten av brandrök, jag hör min syster och svägerskas genomträngande skrik, vilka inte tycks upphöra. Samme man från ambulansen förklarar så att de nu fått besked från olycksplatsen, att de hittat Jimmy och "han är ju död". I just det läget fanns det inte chans att jag skulle bryta ihop eller alls känna något överhuvudtaget. I den sekunden var det bara att koppla in autopiloten och köra på. Min syster behövde mig och det var bara vi två kvar. Jag var tvungen att organisera det som skulle göras. Familjen måste samlas ihop, mamma och pappa måste, åh gode Gud hjälp, få beskedet om att deras älskade son inte längre finns med oss. Det går inte att trösta min lillasyster eller svägerska, trots innerliga, men tafatta försök. För att fatta en lång historia lite kortare och mindre känslosamt, såg jag till att systers och min familj samlades, innan några professionella skulle ta med någon familjemedlem till mamma och pappa. Samtliga var där, förutom äldste sonen som var hos en kompis. Han fick senare hämtas upp och följa med i ambulansen till Sundsvalls sjukhus istället. Varför? Jo, min kära lillasyster var rökskadad och måste snarast åka in för kontroll och jag skulle självklart följa med så hon inte blev ensam. Mina värsta farhågor att jag skulle mista även henne detta olycksaliga dygn, var tack och lov obefogad. I ambulansen kom nästa chock... polisen ville att jag skulle identifiera min döde lillebror! Inte förrän långt senare gick det upp för mig att ingen ännu hade meddelat mina föräldrar vad som hänt, trots mina utförliga önskemål och "instruktioner". Det var ett hårt slag när jag väl på akuten fick höra att de var på väg i bil ensamma efter att de fått veta om branden genom mammas arbete. Så här får det bara inte gå till! Min man fick helt enkelt berätta att deras son dött och att döttrarna var på sjukhuset, medan de i sin förtvivlan kör de 10 milen dit i halt underlag. Jag fick sedan känslan av att det var första gången i världshistorien som någon människa förolyckats, för ingen kunde lotsa mig till lillebror och ingen visste vad som skulle sägas till mina föräldrar. Det var bara till att återigen bita ihop och samla ihop mig för att leta mig fram till den man som till nyligen varit min livslevande bror, så värdefull för så många. Ingen polis fanns på plats, inte då, och ingen kunde förbereda mig för vad jag skulle få se. Fanns det något av honom kvar, eller var han sönderbränd till oigenkännlighet? Om det nu kan vara en tröst i detta sammanhang, så var det ändå att Jimmy låg där på britsen, precis som vanligt. Jag ser hans välbekanta ansikte, med lugna ansiktsdrag. Han sover, men är lite svedd på ena axeln efter vad jag kommer ihåg. Annars... precis som vanligt. Jag tittar på hans tatueringar och först då kan jag tillåta mig att gråta och undslippa ett klagande, men befriande skrik. Men sedan måste jag lämna honom för att återgå till syster och sonen, som är instängda i ett rum fylld med röklukt och slangar. Min stackars son vet inte vad han ska göra i vetskapen att ha förlorat sin förebild två dagar innan sin 15-årsdag. Livet blir så grymt och oförståeligt. Jag får krama om de båda en stund, tills polisen hämtar mig för ett snabbt förhör. Där får jag meddela att vi kan räkna min bror som identifierad och jag får rabbla upp hans namn och födelsenummer. Därefter ringer jag mamma och försöker med all kärlek och den kraft jag kan uppbringa att tala om för henne och pappa att alla deras barn väntar på dem och att jag hälsat på Jimmy, som är så fin och inte ser ut att ha plågats överhuvudtaget. HUR kan man lugna sina egna föräldrar i ett sådant läge när skräck, sorg och förtvivlan har kidnappat ens själ och hjärna och det skriker i en av rädsla över att de inte kommer att fixa detta, att de kanske inte ens tar sig hela vägen fram? Behöver jag säga vad jag tycker om polismännen som släppte iväg mina föräldrar från olycksplatsen, när de till och med var där och berättade att Jimmy som bor i huset är deras son? Utan att sätta sig ner med dem, hålla dem kvar, skicka dit läkare, sjuksköterskor, präst eller psykolog för att berätta. NÅGON!!?? Nej, sjuksköterskorna som var på väg hem till mitt föräldrahem med meddelandet, stoppades av polisen. Anledning? Den döde var inte identifierad! Jimmy var känd av brandmän, poliser, ambulanspersonal och den ende man som bodde i det huset. Snälla, paniken och frustrationen kommer igen när jag tänker på detta. VARFÖR tog ingen hand om mina föräldrar? Hur kan det gå fel? Vi fick heller inte veta när utredningen lagts ner då man inte kan fastslå vad som orsakat branden. Några osannolika timmar, dagar, veckor, månader och år tar vid. Än kan jag inte förstå vad det är som hänt. Har jag bearbetat min sorg? Kanske. Hur vet vi det? Att sitta vid köksbordet med sina föräldrar och sin syster för att leta symboler och teckensnitt till gravsten och dödsannons, att försöka formulera en text... att planera sin lillebrors begravning... det är makabert! Tack snälla för alla vänner som stöttar, tack för en fin präst och den journalist som agerade professionellt och tog sitt ansvar när tidningen lämnat ut felaktigheter, vilket blir extra känsligt i en sådan situation! Hur skulle vi klara detta utan er? HAR vår familj klarat oss? Jag vet inte. Mycket har hänt under dessa år. Och nu kämpar vi, sida vid sida, med mamma, som mycket troligt har sörjt på sig cancer. Cellgifter, strålningar, övrig medicinering, åtskilliga undersökningar och läkarsamtal tillhör nu en del av mina föräldrars vardag. Som om inte allt annat är nog! Ja som sagt... fem år har gått. Ett år firade vi jul i Marocko med våra familjer. Sedan försöker vi anstränga oss för att julen ska bli den tradition som vi förr såg så fram emot. En tradition som Jimmy tyckte om. Men inget kan bli som det varit, men i rättvisans namn så är det riktigt att gå vidare. Kanske Jimmy finns med och skrattar sitt glada uppmuntrande skratt när han ser oss samlas bland paket och all god julmat. Vem vet? Just idag ser jag hur fint Jennifer skrivit i bloggen om den äldste av sina yngre bröder (Jerry, som har vuxit upp och blivit en avbild av sin morbror, från insidan och ut). Det värmer ett moders hjärta att läsa och samtidigt hugger det till av saknad och smärta över att jag själv inte längre har en lillebror. Jag önskar nu av hela min själ att hon ska få åldras med sina bröder, så kan deras pappa och jag le i vår himmel, nöjda över att våra fyra barn alltid finns för varandra, med möjlighet att uppleva livet tillsammans!