Vill bara snabbt delge er vad som hände mig igårkväll. Strax efter 20.00, OBS en lördag, ringer det i min tjänstemobil som för det mesta är på. En okänd man presenterar sig och talade om var han bodde. Ifrågasatte därefter ett av våra program på gymnasiet och vad det egentligen innebar och stod för. Jag blev minst sagt förvånad eftersom jag hade gissat att det var någon elev som ringde eller att något hänt. Visste därmed först inte om det var någon som behagade skämta. Därav kvittrade jag på och försökte vara så serviceminded som möjligt medan jag frenetiskt undrade VAD som egentligen förväntades av mig. Försökte förklara så gott jag kunde, men kan erkänna att jag nog inte var den mest skärpta av alla i det läget. Mannen fortsatte att spy ur sig vad han kände och tänkte samt menade att han minsann skulle sätta stopp för de här galenskaperna och hur oseriöst allt var. Sedan lyssnade han överhuvudtaget inte på vad jag ville förmedla. Mitt i allt började laddningen att försvinna ur mobilen, varför jag ständigt letade efter laddaren. Detta talade jag om för honom, så han inte skulle tro att jag slängde på luren. Hur det än är... även om det är lördagkväll och jag är ledig så representerade jag där och då skolan och min profession. Därför är det inte kul om samtalet spelas in eller att skolan får negativ kritik. Jag vet inte varför han ringde just mitt nummer och vad han egentligen var ute efter. MEN... jag fick mina sillar varma när han anklagade mig för att vara oseriös och inte visste vad jag "borgade för" etc. Det slutade med att han bara slängde på luren och då sitter jag där... med en gnagande oro och känner mig riktigt ledsen medan jag undrade varför och vad som just hände. Hade jag kunnat gjort på något annat sätt? Nej, jag tycker inte det, ändå kan jag inte sluta att bry mig. Känslan av att vara misslyckad, oönskad och bortgjord. Jag skulle så gärna vilja veta... VARFÖR kommer sådana tankar? Hur skulle ni känna? Flera i min närhet och däribland chefen försäkrade mig om att det inte hade någon betydelse... borde jag då inte kunna slappna av och lägga det bakom mig? Slutligen... mannen var berusad, är det då OK och helt förståeligt, något man ska ursäkta?

Skulle det möjligtvis kunna vara så att jag nu äntligen kommer igång med mitt nya, hälsosamma liv, att helt enkelt få må bra? Jag läser min dotters blogg, där hon pratar om hälsa och nyttigheter samt inspirerar andra. Inklusive mig då, som ivrigt hejar på och bestämmer mig för att jag ska hänga på trenden till ett nyttigare liv... medan jag suckande släpar min kroppshydda till soffan och ber min gubbe ta fram lite kakor till kaffet. Ni vet, min svärmors supergoda hembakta kakor! Eller varför inte lite glass, sådär ett halvt kilo, med massor av chokladsås? Efter det fanatiska ätandet så lovar jag heligt och dyrt att DETTA i alla fall var sista gången. Sockerberoende? Mycket möjligt. Tänker jag göra något åt det? Ganska troligt... hoppas jag. Snälla, säg att ni känner igen er i denna beskrivning, så jag inte behöver känna mig ensam i mitt eländiga syndnäste. Å alla bortförklaringar till motion sedan då! Jag SKA ut och gå... nä, nu hann jag inte, måste iväg på annat, känner mig så trött, åh, synd det regnar... Skäms, kvinnan! Hursomhelst, för en tid sedan var jag på "Bara Vara-mässan" i Sundsvall, eftersom jag bara ÄLSKAR såna tillställningar och även frossar i må-bra-i själen böcker och andliga bestyr. Där hittade jag något väldigt intressant som tilltalade mig rejält, nämligen anti-gymnastik. Ni förstår varför det kändes lockande, inte dyrkar jag att hoppa runt i gymnastikdräkt direkt, så det här lät lite mot liksom. Sagt och gjort, jag köpte boken "Kroppen har sina skäl" som Marias lärare skrivit och fick även veta att det endast är 6 stycken licensierade antigymnaster i Sverige. Formligen slukade bokens textrader med hull och hår och köpte glatt hela konceptet. En tid senare tog jag mod till mig och anmälde mig till ett gratis prova-på-tillfälle. Jag säger bara... testa! Att kropp och själ hör ihop är knappast något nytt, utan tvärtom något jag alltid förespråkat. Det som finns obearbetat i oss, kan mycket väl yttra sig i fysisk ohälsa. På samma sätt har jag ofta upptäckt att hela kroppen hänger ihop faktiskt! =) Detta fick jag bli varse ändå mer, när jag låg där på golvet och använde muskler jag inte hade en aning om ens existerade. Jag tänker inte gå in på det något närmare, men jag är helt såld och hoppas jag kommer mig för att anmäla mig till en individuell genomgång för att sedan fortsätta i grupp. Min övertygelse är nämligen att detta kan försätta berg, både fysiskt och psykiskt. Mer säkert är att jag imorgonbitti ska ta mig upp klockan 6 imorgonbitti för att utföra yoga. Detta enligt en överenskommelse med dotra, som gör samma sak hemma hos sig. Du är ju bara bäst Jennifer! Ja, det SKA bli av, ni som känner mig och nu sitter och protesterar högljutt. Och DESSUTOM har min kära syster anmält oss båda till en kurs i latindans! Hm. Ja, livet blir det man gör det till, det är då ett som är säkert. Håll tummarna, gott folk och motivera och pusha mig för bövelen!