Aldrig har jag väl förstått hur omtumlande ett litet liv kan vara egentligen. Det finns så många glädjeämnen och så många förändringar som kan ske på bara någon tiondels sekund. Eftersom jag inte har bloggat på en betydligt längre tid än jag önskat, så finns det självklart många tankar och händelser att dela med sig av, MEN... jag kommer nu att koncentrera mig på de senaste veckorna. 

 

Jag har alltsedan sjätte klass sjungit i körer eller andra konstellationer. Inte sen att hänga på olika sångprojekt eller så. Teater har däremot inte varit min starka sida, jo möjligtvis som liten, när jag enligt min mor alltid spelade apa. Hursomhelst, för en tid sedan hoppade jag på årets kabaré i Ånge, men min tanke var som sångförstärkning och möjligen lite statist-funktion. 7 föreställningar skulle sättas upp i slutet av februari och träningarna påbörjades. Den drivna Kärstin Leander, för övrigt nominerad till en av nio eldsjälar i Sverige, började leda arbetet och fördela rollerna. Ja, lite kort kan jag säga att det blev riktiga roller att läsa manus till, som att gestalta en lill-djävel, en varg, en positiv och lite pipinett mötesdeltagare samt en högstadieelev som är ignorerad på sin födelsedag. Hm... Behöver jag säga att det varit en intressant resa, utmaningar utöver det vanliga och härliga människor? Nej, detta har varit en fantastisk och lärorik period och jag har njutit mellan nervositetsattackerna.

 

Sista föreställningen skulle ske förra lördagen, den 23 februari. Den dagen hade kunnat sluta så mycket annrolunda än vad den gjorde. Jerry, äldste sonen, och jag var på väg till hans jobb. Efter att vi tappat kontrollen över bilen, började den sladda över vintervägen. Där och då förstår man tack och lov inte helt vad som händer, men vi voltar över snövallen mot diket, både sidledes men även på fronten. Hamnar på sidan med bilen vänt åt det andra hållet, men lyckas med en förbipasserandes hand, ta oss ur bilen och upp på vägen. Efteråt inser vi hur allvarlig olyckan egentligen är, med taket intryck och likaså den ena dörren, som inte går att få upp. De första sekunderna av panik när vi landat och jag ställer den fråga jag är så rädd för att inte få ett svar på: Jerry, lever du? Ett jakande svar och därpå ett chockat, men befriande skratt där och då är ren och sann lycka, vill jag lova. Ingen ambulans eller polis kom till platsen, trots att jag ringde 112 direkt efter olyckan. Men det är en annan historia. Vi är båda oskadda, men självklart skärrade och mörbultade med en enorm och obeskrivlig träningsvärk. Det känns som om vi fått ett liv till skänks! Det förpliktigar och det gäller nu att göra det bästa av det och leva så mycket det bara går. 

 

Därmed vill jag bara säga, olyckor och tråkiga händelser sker. Därför ska vi vara rädda om oss själva och våra medmänniskor, med allt vad det innebär! Gör det bästa av alla situationer, du har alltid ett val! Kram på er alla!