Ödesmättat

Stod idag ute på min tomt och trodde inte mina ögon! Av någon anledning hade jag inte sett förödelsen tidigare, så därför blev det något av en chock. I flera dagar har vi hört maskinerna, vi har sett arbetarna utefter järnvägen som vi kan tänka oss skulle meja ner så många "farliga" träd som möjligt. Jag har dock inte alls förstått innebörden av det hela, kan ärligt erkännas. Framför mig finns nu bara en järnväg, där EKA-fabriken tronar i bakgrunden, otäckt nära vår gård. Borta är det gröna, lummiga, det som ramar in stället där jag ju ändå bor, vad jag nu har tyckt om det. Jag kan säga att jag föll i gråt och vrålade ut mina känslor. Det känns nämligen så bittert, ödsligt och tragiskt att det inte finns passande ord för det. Tidigare fascinerades jag inte alls av vår natur här i närheten, men vad är det man säger? ... Man saknar inte kon förrän båset står tomt. Dessutom kommer vi att störas av ljudet från järnvägen, på ett helt annat sätt än tidigare. Nej, det är inte så att de tagit bort vår "skog" utan vår vetskap, nejdå. Min man och jag har minsann suttit på möten och sett det som en självklarhet att de måste få ta bort de träd som kan komma att bli en säkerhetsrisk. Vi har också fått pengar för de träd som står på vår tomt, men... det finns dock ingen ångervecka! Nu är allt för sent och inget kommer att bli som förr. Är pengar verkligen värt allt? Kan det ersätta livskvalitet och vår natur? Såklart inte.

Som om det inte skulle vara nog är det även Allhelgonadagen idag. Det har inneburit att jag gått omkring på kyrkogården och umgåtts på ett konstlat sätt med mina nära och kära som inte längre finns med oss. Därefter har jag som kyrkvärd varit delaktig i minnesgudstjänsten i Ånge kyrka. Måste säga att det var en otroligt fin tillställning, med massor av ljus och finstämd sång. Vår präst sjöng också solo, vilket var både vackert och kändes originellt. Det svåra var sedan att få den uppgiften, att tillsammans med min kyrkvärdskollega tända de 66 ljusen, för de som lämnat oss under året. Jag fick tända ett ljus för min egen mamma och dessutom för svärfar. Mycket känslomässigt, men så är livet. Nu är jag riktigt trött, till kropp och själ, men som tur är får jag nu tillbringa tid med två av mina tre syskonbarn. De sover här inatt, men min fundering är... När tusan blir de trötta egentligen? Till och med mina ögon håller på att falla igen. Jaja, vi hinner sova mä!

Kommentarer
Postat av: Jennifer

Kanske känns bättre om du får reda på varför det va farligt med träden? För viktigast av allt är ju att ni är oskadd såklart! Då kan ni gott leva med buller;D



Förstår att det var jobbigt att tända ljusen men fruktansvärt fint också o kanske en bra grej för sorgprocessen?



Jättefint inlägg men bilder hade varit trevligt också;)

2011-11-06 @ 00:08:32
URL: http://jennala.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0