Stod idag ute på min tomt och trodde inte mina ögon! Av någon anledning hade jag inte sett förödelsen tidigare, så därför blev det något av en chock. I flera dagar har vi hört maskinerna, vi har sett arbetarna utefter järnvägen som vi kan tänka oss skulle meja ner så många "farliga" träd som möjligt. Jag har dock inte alls förstått innebörden av det hela, kan ärligt erkännas. Framför mig finns nu bara en järnväg, där EKA-fabriken tronar i bakgrunden, otäckt nära vår gård. Borta är det gröna, lummiga, det som ramar in stället där jag ju ändå bor, vad jag nu har tyckt om det. Jag kan säga att jag föll i gråt och vrålade ut mina känslor. Det känns nämligen så bittert, ödsligt och tragiskt att det inte finns passande ord för det. Tidigare fascinerades jag inte alls av vår natur här i närheten, men vad är det man säger? ... Man saknar inte kon förrän båset står tomt. Dessutom kommer vi att störas av ljudet från järnvägen, på ett helt annat sätt än tidigare. Nej, det är inte så att de tagit bort vår "skog" utan vår vetskap, nejdå. Min man och jag har minsann suttit på möten och sett det som en självklarhet att de måste få ta bort de träd som kan komma att bli en säkerhetsrisk. Vi har också fått pengar för de träd som står på vår tomt, men... det finns dock ingen ångervecka! Nu är allt för sent och inget kommer att bli som förr. Är pengar verkligen värt allt? Kan det ersätta livskvalitet och vår natur? Såklart inte.

Som om det inte skulle vara nog är det även Allhelgonadagen idag. Det har inneburit att jag gått omkring på kyrkogården och umgåtts på ett konstlat sätt med mina nära och kära som inte längre finns med oss. Därefter har jag som kyrkvärd varit delaktig i minnesgudstjänsten i Ånge kyrka. Måste säga att det var en otroligt fin tillställning, med massor av ljus och finstämd sång. Vår präst sjöng också solo, vilket var både vackert och kändes originellt. Det svåra var sedan att få den uppgiften, att tillsammans med min kyrkvärdskollega tända de 66 ljusen, för de som lämnat oss under året. Jag fick tända ett ljus för min egen mamma och dessutom för svärfar. Mycket känslomässigt, men så är livet. Nu är jag riktigt trött, till kropp och själ, men som tur är får jag nu tillbringa tid med två av mina tre syskonbarn. De sover här inatt, men min fundering är... När tusan blir de trötta egentligen? Till och med mina ögon håller på att falla igen. Jaja, vi hinner sova mä!

Sådärja, nu kan jag även lägga till ordet "twittrare" som rubrik över vem tusan jag är! Idag har nämligen mitt fumlande över tangenterna lett mig in på en smått vansinnig och oförutsägbar väg till denna främmande värld. Ett konto är registrerat och nu är det meningen att jag även där ska kunna säga vad jag pysslar med eller komma med lite kloka inlägg, men förhoppningsvis och kanske framförallt, kasta mig in i diskussioner med många spännande människor därute. Några har jag bestämt mig för att följa och däribland SJÄLVKLART Dalai Lama, mannen som jag för flera år sedan beslutade mig för att ta med på en öde ö, om den frågan blev aktuell. Anledningen till det valet är ju att det omöjligt går att välja en enda av alla sina fantastiska familjemedlemmar, så det är bara tvunget att se lite utanför. Denna nutida Lama är ett utmärkt val; han är trygg, klok, humoristisk och ofarlig. =) Förutom honom har jag valt att följa Oprah Winfrey, denna fantastiska människa som jobbat sig fram till en otroligt framgångsrik pratshow, vilken förövrigt jag kan se på TV just nu. Mark Levengood är en annan riktig goding som det är omöjligt att inte bli glad av. Djupa tankar, vågar sticka ut, trots ett lugn över hela sig. Såg honom på en föreläsning här i närheten för några år sedan och där växte en otrolig respekt fram för denne man. Jag imponeras av människor som har något att säga och dessutom också kan föra fram det på ett naturligt och intressant sätt. NÄR ska jag bli sådan? Magnus Betnér är ännu en som vågar stå för sina åsikter, men han är lite av en motpol, eftersom han är betydligt tuffare och mer rakt fram, dock en frisk fläkt med många "sanningar" i bagaget. Pink är den enda artisten jag hittills satt upp som en följare, hennes musik och texter fångar mig. Slutligen har jag även lagt till några hjälporganisationer som ONE, Save the Children, Unicef och WWF. Min avsikt är nämligen att mitt twittrande inte ska vara ett forum för ytligt pladder, jag är ointresserad av vad andra människor bär för kläder eller vilka modeller som är i hetluften. Vi får se vad det blir, men om någon vill bidra med lite tips och idéer så ska ni veta att jag tacksamt tar emot dessa! På återhörande!