I många fantastiska år har vi berikats med att ha tre katter i vår familj! Eftersom våra fyra människobarn alla har namn på J precis som deras mamma, har dessa tre kattgrabbar fått namn på S efter husse. Lite rättvist ska det väl vara ändå. Barna, grannfrun och vi själva gav dessa namnen Sixten, Simba och SickSack. De har kommit och gått, ätit och sovit och vid ett flertal tillfällen fått mig att fundera på om det inte var katt man skulle ha blivit ändå. Kanske i ett senare liv? Tänk er vilken skön och avslappnad livsstil de har egentligen! De gör också precis som de själva vill, utan att känna efter och utan att få dåligt samvete. Det är som om de säger "det är ditt problem vad du tycker och jag har rätt att göra som jag har lust till". Egentligen finns det mycket att lära av en katt. De går sin egen väg och vet med ett extremt självförtroende att det alltid är någon som vill omfamna dem om det är så att de känner för det. Om vi ser på alla yogaövningar som är så bra för oss människor när det gäller både kropp och själ, så måste nog de flesta ha kommit fram efter kattstudier. För att återgå till våra egna missar, så är det lustigt att de, precis som barna, har väldigt olika karaktärer och egenskaper, närapå personligheter. Sixten som är äldst, känns lugn och robust, trygg på något vis. Han har varit med länge och sett en hel del, men han behåller trots allt sitt förnuft i vår galna familj. Gör inget större väsen och tittar på en med småsorgsna och genomträngande, men ofta grumliga ögon. Det är min tolkning av honom. Hans otroligt lena päls är randig i en ljusröd färg. Så har vi "mellanpojken" Simba... herregud, vilken liten mjukisknubbis! Han är våran katten Gustaf, men i svart och vit nyans. En liten slöskit som bara vill gosa... framförallt med mig. Jag brukar kalla honom min egen halsduk, för ju närmare ansiktet han kan parkera sig, desto bättre är det. Inte så trevligt alla gånger även om det är mysigt. Framförallt inte när jag vill se på TV. Svenne (min bättre hälft - eller nä, DET vet jag väl inte) brukar retas med Simba och säga att han varit ute och jagat när han suttit blixt stilla på gården ett tag och sedan PLÖTSLIGT sträcker på huvudet! Så bekväm är han. SickSack, vår yngste okastrerade hanne är det ingen som sätter sig på av naturliga skäl. Med en självklar pondus, liten som han är, så sprätter de andra två iväg från kattskålarna när HAN kommer och ska ha mat. Jo, han lägger minsann inte tassarna emellan. För ett tag sedan upptäckte jag att han faktiskt påminner om en uggla i utseendet, med sina stora forskande ögon och bruntigrerade päls. Får en känsla av att han ser rakt igenom en och han VET något som jag inte kan förstå. Han har i alla fall blivit lite mer lugnare på äldre dar och kan komma kurrandes och vill mysa till det han med... men, på hans villkor förstås.

Varför i all sin dar skriver jag nu allt detta? En hel novell om mina katter? Jo, därför att.... vi har fått tillökning... av ytterligare två kattkillar. Vi säger välkommen till oss, Jason och Kaylo! De här är som enäggstvillingar och jag har verkligen svårt att se skillnad på dem, trots att deras egentliga ägare försökt förklara. Det är nämligen så att de inte kunde följa med när min dotter Jennifer och hennes Oscar flyttade till Irland. Under jullovet hamnade de då här när deras "styvmamma" var tvungen att byta lägenhet. Lite spännande må jag säga, i synnerhet som dessa myskusar som är ännu självständigare än någon annan katt jag träffat på, även är innekatter. Men de är så goa och häftiga de små liven, så det här kommer att gå toppenbra.

Så ... tre katter + två till, det borde bli ... fem! Det är nu förklaringen till min rubrik kommer. Istället för 5 så blev i detta fallet 3+2=3!!! Anledningen är att vår kära Simba försvann den 29e december, på Jerry-sonens födelsedag, innan Jason och Kaylo skulle anlända och han har ännu inte kommit tillbaka. Det känns väldigt jobbigt och det gör mig så ont att han kanske har legat ute i uppemot -33 graders vinterkyla någonstans häromkring och plågats. Har svårt att tänka mig hur han ska ha klarat sig. Skulle verkligen vilja ha min "halsduk" hos mig igen. För fyra dagar sedan försvann även SickSack och förvirringen och sorgen var total. Vi började fundera på om vi har rävar, lodjur eller kanske även vargar smygande runt vårt hus. Häromdagen såg vi många djurspår i djupsnön, men det är omöjligt att se vilket eller vilka djur som är skyldiga till dessa märken. Så svårt att ta in att något vilddjur varit och hämtat våra små alldeles vid huset där de borde få känna sig trygga. Tanken svindlar och jag vägrar att acceptera att detta kan ha hänt. Igår såg Jerry och Jim däremot 5-6 rådjur precis utanför huset, vilket känns betydligt mysigare! Dessa små frusna bambisar kan ju inte vara skyldiga till bortrövandet av våra katter och kanske är det de som lämnat spåren.

Idag kan jag däremot glädjande berätta att SickSack åtminstone kom tillbaka! Han har inte sagt var han varit (hm, konstigt), men han är mer avvaktande än någonsin och fräser och jamar styggt när hans nya "bröder" kommer i närheten. Men han uppför sig och gör dem inte illa, vilket är huvudsaken. Jag är så stolt över honom för det och överlycklig över att han är tillbaka. Sörjer dock att Simba inte dyker upp, vilket jag inte riktigt vågar hoppas. Det har nog tyvärr gått för lång tid i kylan, om nu ingen tagit in honom någonstans förstås. Nu kom Jason (tror jag) upp i knät och denna graciösa, högbenta vän satt i säkert hela fem sekunder innan han flög upp på sekretären för att göra nya upptäckter. Fantastiskt att se deras framfart och jag önskar en stund att jag vore åtminstone en tusendel så spänstig och full av livslust. Ler för mig själv och känner sådan plötslig ödmjukhet och är full av fascination över dessa underbara djur! Det är små ståtliga minilejon som vet så mycket som vi aldrig kan komma i närheten av och har sådan integritet samtidigt som de bjuder på så mycket värme och ömhet. Det blev smått övermäktigt tidigare när jag såg SickSacks flämtande andetag medan han tog igen sig på soffkarmen. Tänk vilket äventyr han kan ha varit med om dessa dagar, med rädsla och hunger medan han fryser, men... han hittade tillbaka till vårt hus och valde att komma hem! Till oss alla.

Detta blev en lovsång till katten, vilket inte var vad jag tänkt. Men kanske det är det som är meningen med att blogga. . . Det blir som det blir... helt enkelt.

Var rädd om våra djur och alla borde tusanimig ha en katt! (Förlåt alla allergiker och katträdda, ni är undantagna). Och tack snälla Jennifer & Oscar för att ni vågar låna ut era värdefulla jamande skatter till oss!