...kommer upp i tö. Är inte det ett härligt vårtecken så gott som något? Jag känner mer och mer hur våren tilltalar mig, med fågelkvitter och snösmältning. Däremot har nog min bild av TAKRAS för alltid förändrats från en trivsam vårhändelse till ett skräckscenario, fastetsad på näthinnan. För någon vecka sedan när jag pratade med min mamma i mobilen, spankulerade jag fram och tillbaka utanför vårt hus. Jag lät blicken vandra och plötsligt frös den till is! Det tog en stund innan jag riktigt förstod vad det var jag stirrade på. Där vid husplinten låg Simba, vår älskade saknade mellankatt, min egen "halsduk". Han försvann den 29 december (på sonen Jerrys födelsedag) och även om jag någonstans vetat att han är borta för gott, så har hoppet ändå funnits att han skulle kunna komma tillbaka. Den här dagen släcktes dessa tankar dock på ett extremt brutalt sätt. Vi vet ännu inte vad som har hänt. Kanske kära Simba hoppat rakt in i takraset och kvävts under snömassorna, eller så kan han ha blivit påkörd och krupit mot sitt hem och lagt sig där för att dö. Hur ska vi någonsin få veta? Jag kan bara försäkra er om att jag aldrig skrikit så högt som då, vilket jag vill be min stackars mamma om ursäkt för, hon som befann sig med sitt öra i andra änden av luren. Så det jag vill säga med detta inlägg är helt enkelt... allt som dyker upp efter vinterhalvåret är inte bara gamla fjolårslöv eller det som kastats mot bättre vetande i naturen... det kan tyvärr vara något betydligt mer värdefullt, som en trogen liten familjemedlem som gått till de sälla jaktmarkerna. Känner att jag vill tillägna detta inlägg till Simba, som vi haft hos oss under så många år. VILA I FRID SIMBA och TACK FÖR ALL KÄRLEK DU GETT, SÅ OSJÄLVISKT och KRAVLÖST! DU KOMMER FÖR ALLTID FINNAS I VÅRA MINNEN!