Vad är det som har hänt? Nu har jag snart skrivit fler inlägg på några dagar än vad jag gjort sammanlagt medan jag haft denna blogg. Det troliga är ju att det är min älskade unge Jennifer och den fantastiske mågen Oscar som inspirerat mig. Varje dag kommer det nämligen in nya bilder och texter på deras gemensamma blogg där borta på Irland, och det är så kul att få läsa om deras liv där. http://thepuzzle.blogg.se/ är ett bra bloggtips!

Sitter i alla fall nu vid datorn, som hamnat i köket och har en golvkandelaber med fyra ljus bredvid. Ett gammalt foto på de fyra "goseongarna" står framför mig, vilket gör att jag lätt kan titta upp och se in i deras oskyldiga ögon. Ja, observera att jag sa att det var gammalt! =) Minsting-Jim var ju bara något år på det fotot och Jennifer hade långt hår med luggen uppsatt i en tofs. Jerry och Jack hade vattenkammade snebenor och likadana tröjor, så ni som känner oss förstår att det inte var igår. Men söta var de allihopa, då också. Poängen med detta inlägg är att jag pratar om livskvalitet. Trots att huvudvärken nyss hamrade ursinnigt på min "huvvepanna" som morbror säger, så mår jag fantastiskt bra. OCH... trots att jag missade att skicka in en uppgift i tid igår, med den följden att jag sitter med eländet ikväll också. Nå, ämnet är intressant och det är väl bara till att gilla läget.

Idag har vi börjat möblera och ställa iordning i lägenheten i det boende som farfar (svärfar) ska flytta till. Det är naturligtvis med blandade känslor, men vi vet att det kommer att bli bra. Suverän personal, god mat FYRA gånger om dagen och flera människor i närheten. Känns jobbigt för farmor, men det här är ju en del av livet. När man inte vet var man är så är det ändå mer humant att ingen passar på en eller inte orkar med. Så mina barn, om ni läser detta... var inte rädd för att ordna för mig när eller om den dagen kommer! Känn inget dåligt samvete, för ni gör det som är det bästa för mig! (Å gubben min har jag för länge sedan förvarnat att han åker iväg så fort jag märker några tendenser.) Haha! Ja, det är lätt att vara kaxig innan man är där såklart. Nä fy, så djupt och jobbigt det blev. Ska ändra på det meddetsamma. Apropå farmor och farfar, så ska jag nu ta min lilla blå (daewoon, en bil alltså) och åka ner till dem. Vi ska nämligen kolla på Körslaget tillsammans, så det ska också bli hur mysigt som helst. Ska min man mä? Nä, självklart inte, det är ju FOTBOLL på TV, vilket är livsviktigt! Usch, ut och spela lite själv istället vetja! Eller förresten, det tycker jag ju INTE, om jag tänker efter. När han gjorde det sista gången för många år sedan sa jag, innan dess, att jag hoppades att han skulle bryta benen av sig. Å det gjorde han! Detta sa jag av irritation eftersom han redan då var för gammal tyckte jag OCH alla skulle samlas hos min mormor! Vi var nog lite spaka både han och jag, när han trots allt kom till vår lilla släktträff... på kryckor!!! Jag vill bara varna känsliga läsare att detta var den första och sista gången jag önskade en annan människa något ont och jag ångrade mig djupt! Men var också glad att alla var tillsammans, vilket kan vara så löjligt viktigt för mig!