Så har det snart blivit dags för årets studenter att sätta på sig sina mössor och sjunga om studentens lyckliga da'r! Det är inte utan att man känner sig nostalgisk medan ett vemod blandas med glädje, framtidstro, spänning och panik. Själv har jag varit med om detta vid två tillfällen, då jag stått där med mina klasskamrater och undrat vad som ska hända härnäst. Helt plötsligt är pluggandet och ångest inför proveländena ett minne blott... trodde jag. Efter det har det blivit både kunskapslyft och 3,5 år på högskola. Trots att jag nu är socionom och har ett toppenjobb som skolkurator på samma gymnasium som jag själv gått, så läser jag även en distanskurs vid sidan om. För många herrans år sedan ansåg jag att äldre som inte behövde plugga var dåraktiga om de ändå läste vidare, men men... vi förändras ständigt. Man kan undra vad det är som driver mig att ständigt lära mer.

Som sagt... turen har nu kommit till dagens studenter där jag även kan inkludera min äldste son. Eftersom jag jobbar på skolan kommer vemodet att kännas än mer vid detta tillfälle. De flesta treor lämnar oss utan att komma tillbaka! Om jag känner mig själv rätt så står jag där och hulkar, med tårarna rinnandes! Usch, jag vet.. jag är pinsam!

Vill bara i detta inlägg gratulera alla landets studenter och önska samtliga lycka till! Framtiden är er! Passa på att lev livet och kasta er in i drömmarnas värld!