Akashakrönikan
Hittade just en tänkvärd liten berättelse som är skrivet av Michael Delavante;
En gammal indisk legend låter berätta att varje själ spelar in alla moment av sin existens i en eterisk "bok" och att det är möjligt att "läsa" den. Akasha kommer från Sanskrit i Indien och brukar översättas med himmel, rymd eller rum men sägs ursprungligen syfta på en strålglans. I indisk tradition sågs akasha som det första av de fem elementen, tillsammans med luft eld, vatten och jord. I Indien så är namnet på det som vi kallar Vintergatan, "Akash Ganga".
Akashakrönikan brukar kunna beskrivas som ett slags kosmiskt bibliotek eller informationsbank med allt som någonsin hänt och kommer att hända. All kunskap, såväl förfluten som nutida och framtida sägs finnas bevarad i krönikan som även kallas Guds minne och Livets bok. Det sägs att all information om varje individ och händelse i evigheten ska finnas inkodad i detta universella arkiv och att det alltså är möjligt för oss att få tillgång till det.
Somliga menar att det är förmågan att koppla upp sig på detta fält som gör det möjligt för vissa att utveckla mediala förmågor som klärvoajans. I enklare mening kan man säga att det är vad
vi vanligen kallar intuition, en känsla av vad som är rätt eller på gång. I boken "Science and the Akashic Field: An Integral Theory of Everything" utvecklade filosofen Ervin László en teori om ett informationsfält i kosmos där data sparas och menar att teorin också löser konflikten mellan religiös och vetenskaplig troform.
Legenden om Akashakrönikan inspirerade mig en gång i tiden att skriva följande lilla berättelse:
Lång bort i fjärran östern fanns ett gammalt tempel dit en kvinna en dag anlände för att besöka en vis gammal man för att fråga om råd.
"Mästare, vad skall jag göra för att få ett bra och lyckligt liv?"
"Du skall tömma dina ryggsäckar", svarade mästaren.
"Vad menar du? Jag har väl inga ryggsäckar?" utbrast kvinnan.
"Du ser dem inte, men jag ser dem tydligt" svarade mästaren.
"Var snäll och förklara" sade kvinnan.
"Tre ryggsäckar bär människan på. I den ena bär hon skuld, i den andra bär hon rädsla och i den tredje bär hon vrede. Den första skapar den andra och den andra skapar den tredje. Dessa tre är vad som gör henne olycklig och hindrar henne från ett gott liv. När hon tömt ryggsäckarna på skuld, rädsla och vrede och fyllt dem kärlek så bygger hon också broarna till ett gott och lyckligt liv."
En annan dag kom en ung man på besök i templet för att träffa den vise.
"Mästare, vad innebär det att vara lycklig?" frågade han.
"Fråga tio personer och du kan få tio olika svar", sade mästaren. "Men oavsett vad de svarar bär de alla samma längtan i sina hjärtan: De vill bli älskade. För att bli älskade måste de bli sedda och för att bli sedda måste de också känna sig välkomna."
"Men vissa verkar ju inte vilja ta emot kärlek", invände den unge mannen.
"Alla vill ha kärlek, men alla vågar inte ta emot den. Det beror på att de inte upplevt sig bekräftade, känt sig sedda, välkomnade och accepterade som barn. Kärleken kan då upplevas som ett hot då den väcker minnet av brist på kärlek. Det får henne att känna en olust som hon försöker upphäva genom att stöta bort kärlek. I förhållanden skapar hon sen dramer genom att spela skuldspelet via avundsjuka, svartsjuka, förolämpningar, hot och fysiskt våld."
"Hur skall man då göra för att släppa denna rädsla?"
"Det går inte att förändra något man inte tillstår existerar, så först måste man se var problemet ligger. Därefter kan man börja medvetandegöra och bearbeta smärtan genom att rannsaka den, tala om den och visa den. Det kan ske genom gråt, skrivande eller annan kreativ verksamhet som får ge uttryck för känslorna. Vad det handlar om är att bygga upp självkänsla och på så sätt lära sig älska sig själv istället för att projicera smärtan på andra".
En tid senare kom en åldrad akademiker på besök i templet för att träffa den gamle gurun som i vanlig ordning satt på en kudde mitt i det enkla rummet.
"Mästare, jag har forskat hela mitt liv och rest jorden runt i jakten på kunskap och nyligen fick jag höra påstås att den berömda Akashakrönikan lär finnas här. Stämmer detta?"
"Javisst", svarade mästaren.
"Skulle jag kunna få titta på den", frågade akademikern.
"Självklart", svarade mästaren. "Stig in i rummet här bakom så skall du finna vad du söker."
Akademikern klev med bestämda steg förbi mästaren och gick in i rummet bakom där han fann ett enkelt bord med två stearinljus mellan vilka det låg en stor guldglimrande bok med ett sagolikt vackert omslag. Svetten hade börjat bryta fram i hans panna och han kände sig torr i munnen efter den långa färden. Hans händer darrade när han försiktigt öppnade den heliga boken. Med stora ögon bläddrade han sedan igenom sida efter sida och utbrast:
"Vad är det här för humbug? Det står ju inte ett smack i den här boken! Alla sidor är ju blanka". Utmattad och besviken satte han sig på golvet med händerna i ansiktet. "Charlataner", mumlade han och skakade besviket på huvudet. Just då kom en ung munk in i rummet med en sopkvast i handen och började omsorgsfullt snygga till på golvet. Akademikern såg på munken och sa:
"Här har jag rest jorden runt för att komma hit och hoppas hitta en värdefull gammal bok och så visar det sig att alltsammans bara är en bluff. Det var verkligen naivt av mig att frångå den traditionellt akademiska vägen och att ens för ett ögonblick inbilla mig att jag skulle kunna hitta någon märkvärdig gammal kunskap här."
"Vad är det för kunskap du söker?" undrade den unge munken.
"Kunskapen i livets bok", sa akademikern.
"Ah, jag förstår", sa munken, "likt fisken som simmar mot strömmen för att därigenom komma till källan."
"Hur menar du?"
"Människorna är likt ett stim fiskar i ett förorenat hav. Några få vågar sticka huvudet ovanför ytan ibland och en del av dem kanske får syn på en vacker ö. De måste sen hitta sätt att leda
de andra dit. De flesta simmar enligt kända mönster och bryter ogärna vanor men för att ta sig iland måste de utmana sig själva och hitta nya förmågor, utveckla ben och lära sig att gå. Sen kan de utforska den vackra ön och använda sig av resurserna för att skapa ett bättre liv åt alla."
"Det där låter som en filosofisk variant på evolutionen och kapitalismen", sa akademikern.
"Inte om man förstår innebörden", sa munken. Det finns en tid för att så och en tid att skörda. En vis människa odlar sin trädgård med öm hand och dränker den ej i övermod och girighet. Den som vill se paradiset blomma måste först vattna sitt hjärtas lustgård. För att göra det måste människan först lära sig skilja på illusion och verklighet. De som gått vilse i sig själva skapar illusioner åt andra som sedan tror att detta är den enda och naturliga vägen".
"Jag begriper inte vad du talar om, jag kom ju hit för att hitta Akashakrönikan, inte för att svamla om lustgårdar och illusioner. Jag fick höra att krönikan skulle finnas här inne men så verkar inte vara fallet", sa akademikern frustrerat.
"Jodå", den finns där bakom dig", sa munken vänligt och pekade på ett draperi vid väggen", varpå han lämnade rummet.
Akademikern vände sig om, gick fram till väggen och drog isär draperiet. Bakom det satt en stor spegel.
Akashakrönikan brukar kunna beskrivas som ett slags kosmiskt bibliotek eller informationsbank med allt som någonsin hänt och kommer att hända. All kunskap, såväl förfluten som nutida och framtida sägs finnas bevarad i krönikan som även kallas Guds minne och Livets bok. Det sägs att all information om varje individ och händelse i evigheten ska finnas inkodad i detta universella arkiv och att det alltså är möjligt för oss att få tillgång till det.
Somliga menar att det är förmågan att koppla upp sig på detta fält som gör det möjligt för vissa att utveckla mediala förmågor som klärvoajans. I enklare mening kan man säga att det är vad
vi vanligen kallar intuition, en känsla av vad som är rätt eller på gång. I boken "Science and the Akashic Field: An Integral Theory of Everything" utvecklade filosofen Ervin László en teori om ett informationsfält i kosmos där data sparas och menar att teorin också löser konflikten mellan religiös och vetenskaplig troform.
Legenden om Akashakrönikan inspirerade mig en gång i tiden att skriva följande lilla berättelse:
Lång bort i fjärran östern fanns ett gammalt tempel dit en kvinna en dag anlände för att besöka en vis gammal man för att fråga om råd.
"Mästare, vad skall jag göra för att få ett bra och lyckligt liv?"
"Du skall tömma dina ryggsäckar", svarade mästaren.
"Vad menar du? Jag har väl inga ryggsäckar?" utbrast kvinnan.
"Du ser dem inte, men jag ser dem tydligt" svarade mästaren.
"Var snäll och förklara" sade kvinnan.
"Tre ryggsäckar bär människan på. I den ena bär hon skuld, i den andra bär hon rädsla och i den tredje bär hon vrede. Den första skapar den andra och den andra skapar den tredje. Dessa tre är vad som gör henne olycklig och hindrar henne från ett gott liv. När hon tömt ryggsäckarna på skuld, rädsla och vrede och fyllt dem kärlek så bygger hon också broarna till ett gott och lyckligt liv."
En annan dag kom en ung man på besök i templet för att träffa den vise.
"Mästare, vad innebär det att vara lycklig?" frågade han.
"Fråga tio personer och du kan få tio olika svar", sade mästaren. "Men oavsett vad de svarar bär de alla samma längtan i sina hjärtan: De vill bli älskade. För att bli älskade måste de bli sedda och för att bli sedda måste de också känna sig välkomna."
"Men vissa verkar ju inte vilja ta emot kärlek", invände den unge mannen.
"Alla vill ha kärlek, men alla vågar inte ta emot den. Det beror på att de inte upplevt sig bekräftade, känt sig sedda, välkomnade och accepterade som barn. Kärleken kan då upplevas som ett hot då den väcker minnet av brist på kärlek. Det får henne att känna en olust som hon försöker upphäva genom att stöta bort kärlek. I förhållanden skapar hon sen dramer genom att spela skuldspelet via avundsjuka, svartsjuka, förolämpningar, hot och fysiskt våld."
"Hur skall man då göra för att släppa denna rädsla?"
"Det går inte att förändra något man inte tillstår existerar, så först måste man se var problemet ligger. Därefter kan man börja medvetandegöra och bearbeta smärtan genom att rannsaka den, tala om den och visa den. Det kan ske genom gråt, skrivande eller annan kreativ verksamhet som får ge uttryck för känslorna. Vad det handlar om är att bygga upp självkänsla och på så sätt lära sig älska sig själv istället för att projicera smärtan på andra".
En tid senare kom en åldrad akademiker på besök i templet för att träffa den gamle gurun som i vanlig ordning satt på en kudde mitt i det enkla rummet.
"Mästare, jag har forskat hela mitt liv och rest jorden runt i jakten på kunskap och nyligen fick jag höra påstås att den berömda Akashakrönikan lär finnas här. Stämmer detta?"
"Javisst", svarade mästaren.
"Skulle jag kunna få titta på den", frågade akademikern.
"Självklart", svarade mästaren. "Stig in i rummet här bakom så skall du finna vad du söker."
Akademikern klev med bestämda steg förbi mästaren och gick in i rummet bakom där han fann ett enkelt bord med två stearinljus mellan vilka det låg en stor guldglimrande bok med ett sagolikt vackert omslag. Svetten hade börjat bryta fram i hans panna och han kände sig torr i munnen efter den långa färden. Hans händer darrade när han försiktigt öppnade den heliga boken. Med stora ögon bläddrade han sedan igenom sida efter sida och utbrast:
"Vad är det här för humbug? Det står ju inte ett smack i den här boken! Alla sidor är ju blanka". Utmattad och besviken satte han sig på golvet med händerna i ansiktet. "Charlataner", mumlade han och skakade besviket på huvudet. Just då kom en ung munk in i rummet med en sopkvast i handen och började omsorgsfullt snygga till på golvet. Akademikern såg på munken och sa:
"Här har jag rest jorden runt för att komma hit och hoppas hitta en värdefull gammal bok och så visar det sig att alltsammans bara är en bluff. Det var verkligen naivt av mig att frångå den traditionellt akademiska vägen och att ens för ett ögonblick inbilla mig att jag skulle kunna hitta någon märkvärdig gammal kunskap här."
"Vad är det för kunskap du söker?" undrade den unge munken.
"Kunskapen i livets bok", sa akademikern.
"Ah, jag förstår", sa munken, "likt fisken som simmar mot strömmen för att därigenom komma till källan."
"Hur menar du?"
"Människorna är likt ett stim fiskar i ett förorenat hav. Några få vågar sticka huvudet ovanför ytan ibland och en del av dem kanske får syn på en vacker ö. De måste sen hitta sätt att leda
de andra dit. De flesta simmar enligt kända mönster och bryter ogärna vanor men för att ta sig iland måste de utmana sig själva och hitta nya förmågor, utveckla ben och lära sig att gå. Sen kan de utforska den vackra ön och använda sig av resurserna för att skapa ett bättre liv åt alla."
"Det där låter som en filosofisk variant på evolutionen och kapitalismen", sa akademikern.
"Inte om man förstår innebörden", sa munken. Det finns en tid för att så och en tid att skörda. En vis människa odlar sin trädgård med öm hand och dränker den ej i övermod och girighet. Den som vill se paradiset blomma måste först vattna sitt hjärtas lustgård. För att göra det måste människan först lära sig skilja på illusion och verklighet. De som gått vilse i sig själva skapar illusioner åt andra som sedan tror att detta är den enda och naturliga vägen".
"Jag begriper inte vad du talar om, jag kom ju hit för att hitta Akashakrönikan, inte för att svamla om lustgårdar och illusioner. Jag fick höra att krönikan skulle finnas här inne men så verkar inte vara fallet", sa akademikern frustrerat.
"Jodå", den finns där bakom dig", sa munken vänligt och pekade på ett draperi vid väggen", varpå han lämnade rummet.
Akademikern vände sig om, gick fram till väggen och drog isär draperiet. Bakom det satt en stor spegel.
Kommentarer
Trackback
