Det gör för ont.

Jag är dålig på att uppdatera min blogg, men just nu, denna natt, går jag in och skummar lite. Det slår mig att mitt förra inlägg handlade om att familjen skulle utökas, vilket tack och lov också skett genom min underbara systerdotter Juva. Det var alltså för drygt tre månader sedan. Dessförinnan skrev jag om ett smärtsamt minne, stunden då vår bror lämnade oss. Och idag är vi där igen. För fem, ja nu sex dagar sedan, miste vi även mamma. Älskade mamma som bara fyllt 62 år ett par veckor tidigare. Alla frågor kommer, de där som är omöjliga att svara på. VARFÖR? Hur är det möjligt? Kunde hon verkligen inte få mer hjälp? Gjorde läkarna allt de kunde som stod i deras makt? Ska vi än en gång behöva gå igenom misstro, sorg och elände? Det är endast den sista frågan som det finns svar på i nuläget. Ja... vi ska pressas sönder i den stora, svarta kvarnen, återigen, för att se om vi kommer ut hela på den andra sidan. Blir vi starkare eller lyckas livet bryta ner oss denna gång? Nä, vi ska kämpa... för vår skull, våra barns och förhoppningsvis framtida barnbarns skull, men även för de som gått före oss. Det är precis vad de vill, att vi fortsätter leva och glädjas åt det de har glatt sig åt. Kommer det att kännas självklart och enkelt? Absolut inte. Men det är det rätta. Livet skrattar åt oss nu, men jag hoppas att vi snart kan skratta MED. Jimmy och mamma... ta nu hand om varandra där ni är! Vi kommer aldrig att glömma er så länge vi lever, vad ni än tycker om det. En sak är lite fin att tänka på, mitt i smärtan. Jag försöker finna en mening i allt och att mamma Majvor släppte taget precis på dagen 5 ½ år efter sin son, känns lite talande, trots allt. Sov i ro och fortsätt skydda oss så som ni gjort i detta livet! Älskar er båda så ofantligt! Ni fattas oss!

Kommentarer
Postat av: Lillasyster

Ja, jag har oxå precis skrivit i min blogg att vi ska kämpa och gå vidare men det känns nog så svårt, måste jag säga... Jag hoppas också att de har varann de där två och att vi alla får träffas igen en vacker dag. Långt, långt bort för jag är inte säker på att jag skulle palla så mycket mer på bra länge...

2011-07-09 @ 02:20:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0