Nu vet jag verkligen inte vad som flugit i mig! Den senaste tiden har jag haft en liten "hemlig" fundering som jag nästan inte vågar tänka ens för mig själv. Varför? Jo, jag har alltid sett mig som den mest okonstnärliga, opraktiska och okreativa människa som går att uppbringa på hela vårt runda jordklot. Har aldrig kunnat rita en streckgubbe en gång, vilket jag å andra sidan hört många andra säga också att de inte kan, men de tror jag inte på. Konstnärliga ådran har aldrig infunnit sig i mitt lånade skal. Faktum är att syslöjd var nog mitt allra sämsta ämne i skolan, symaskinen och jag förde många tysta krig och jag utvecklade ett hat jag inte trodde var möjligt. Nåleländet hade en förmåga att gå av och varje gång jag skulle trä in den trassliga fula tråden, så krympte nålsögat. Javisst, det blev en ful blå "lilla huset på prärien" hatt och en lång svart satinklänning med utsvängda ärmar! Det är väl de mest användbara och praktiska modeplagg man kan tänka sig!... Nä, inte ens då, på den gamla goda tiden. Ooops, har jag nu kommit upp till den högaktningsvärda ålder så jag låter mina läppar släppa igenom sådana gamla floskler (finns det ett sånt ord och passar det i sammanhanget?) ?!

Åter till min kreativa ådra. Jag är vidare opraktisk som få, klarar inte av att skriva listor och planera eller sortera in i lådor som min syster och min mor gör. Lappa byxor och sy i knappar eller byta dragkedja, aldrig i livet. OK, skäms Jeanette och förlåt mamma! Vet att jag någonstans är gammal nog och borde fixa sådant själv, men...

Ja just, har även svårt att hålla den röda tråden, vilket jag snabbt ger er ett bevis på här. Det var streckgubbar jag pratade om och tänkte alltså komma till min absurda idé. Den har faktiskt med målning att göra, för hör och häpna! Kvinnan har minsann gått och närt en dröm om en palett med flera färger och en spänd målarduk! Ja, jag vet.. ni som känner mig ruskar på huvudet och jag själv känner mig livrädd. Vad menar jag med det här? Ingen aning, men troligtvis har jag kommit till ett stadie där alla mina känslor ska väckas eller hellre komma fram... i färger! Tänker inte försöka skapa några förståeliga motiv, för det går inte och där ligger inte mitt intresse heller. Nä, leka med form och färg, det blir från och med nu min grej. Inte förbleknade den tanken när jag häromdagen pratade med min chef om detsamma. Hon målar nämligen och inspirerade mig att göra detsamma. Vem vet... kanske jag kan säga: Picasso och Michelangelo, släng er i väggen! Nejdå, man ska inte häda. Däremot kan det nog vara så att jag rentav mår bra av det. Och vad skulle väl det göra?!

Det är inte slut i och med detta. Något har hänt med den slumrande människan i mig. Varför ska jag vara sämre än min käre far som börjat spela frenetiskt på sitt dragspel! Jag tänker banne mig köpa mig ett munspel och börja plåga omgivningen med! Det SKA jag bara... snälla ni, påminn mig och efterfråga det, så jag kan känna att det pliktar! För många år sedan hade jag ett munspel som jag inte hade en aning om hur man spelade på, men efter att ha testat en stund så vips!... hörde jag plötsligt tonerna till "Oh Susannah" från mitt eget spelande! Det ni!

Men nejdå, det är inte nog nu! Jag vill även få tag i en kurs och lära mig kula!!! Tänk, vilken känsla! Får upp en bild av en stor spegelblank sjö med bergskammar omkring och där står jag... med flera andra runt denna sjö och vi kular till varandra medan månen stiger och lägerelden sprakar bakom! Är inte jag kreativ och konstnärlig? Det kan ni väl höra på min beskrivning... det är jag väl VISST det! HAH!