... så avslutade min farfar en av sina dikter som han skrev under sin livstid. Farmor älskade denna, vilket gjorde att jag vädjade och lyckades få med delar av den i hennes dödsannons. Farfar var egentligen en riktig författare, dock inte erkänd. Däremot var han en flitig debattör och fanns med i flera av våra dags- och kvällstidningar. Vår farfar behärskade konsten att skriva allt från utmanande och "allvarliga" politiska artiklar till dikter, dråpliga noveller och småhistorier. Han deltog även i ett flertal tävlingar där han knep åt sig ett och annat pris. Jag undrar hur mycket av det han skrev som egentligen var självupplevt. Livet som luffare och sjöman har självklart präglat hans väg och berikat honom med många erfarenheter och upplevelser. Under flera år har jag närt en dröm att kunna ge ut en bok om farfar där alla hans alster ska finnas med. Naturen var en viktig del i hans liv och när han kunde dra på sig skidor och bege sig ut i skog och mark, eller när han planterade växter och grödor i sin egen trädgård, DÅ tror jag att han mådde som allra bäst.

De senaste veckornas promenader har mer och mer fått mig att fundera över denna enda, ovanstående mening. Hade inte farfar rätt.. är det inte naturen som är vår Gud? Är det inte den som är orsaken till att vi lever och kan andas syre? Dömer naturen någon? Blir vi straffade trots att vi skövlar regnskogar och skjuter bort stora djurbestånd bara för egen vinnings skull? Ja, det blir vi absolut... men av oss själva. Alla växter fortsätter att leva så som det är menat och delar med sig av sina vackra grenverk och blommor. Vi har fortfarande möjlighet att lära oss av detta och göra de rätta valen.
Jag har alltid fascinerats av alla naturens egna fenomen, även om norrskenet tillhör min absoluta favorit. Häromkvällen när solen sken och regnet strilade omvartannat, hade vi en fantastisk regnbåge alldeles framför oss på vår vandring. Säker på de fabler som berättats, skyndade jag på mina steg så att vi kunde komma fram till skatten vid regnbågens slut. Har nämligen aldrig sett början, eller om det nu är slutet, så nära. Behöver jag tala om att det inte blev som jag förväntat och hoppats? Någon dag senare dök däremot ett litet rådjur upp på bra precis samma ställe så... såhär i efterhand kan tyckas att DET banne mig var mer värdefullt än en skattkista. Hur vackra är inte dessa små bambis? Han eller hon valde dock en liten farlig plats att gå över vägen på, strax efter en kurva, men allt gick väl och han tog sig nog ner till vattnet. Däremot oroar jag mig över att han var ensam. Brukar inte de gå tillsammans med sin familj?

Det är märkligt, men det är som om promenaderna har olika teman. En annan dag var det nämligen som om vi gick i ett fjärilsstråk. Vi hade plötsligt en mängd fjärilar runtomkring oss och det slog mig att de alla flög i par, två och två. Dessutom höll de sig till sin egna färg, beror det på att de är av olika arter eller helt enkelt inte blandar färger? Inser hur lite jag vet om de här små liven. Ett otroligt fint "lavendelpar" följde oss länge utmed vägen och det är förvånande att de flög så lågt. Vi var på väg att kliva på dem vid ett flertal tillfällen. Om jag vore en fjäril skulle jag flyga så högt jag kunde för att se ut över nejderna, över berg och vatten. Något hisnande och förvånande tanke för mig som är höjdrädd i och för sig, men det skulle jag troligtvis inte vara om jag fötts till fjäril. Det är ju precis så naturen räknar ut allt. Ett tag funderade jag på vad fjärilsparet ville säga mig, men ni läsare får gärna hjälpa mig och komma med förslag.

Igårkväll gick vi en häggvandring. Kan inte förstå, men det doftade hägg var vi än kom. Det var som att gå igenom en mild parfymfabrik. Otroligt! Kom fram till att jag skulle vilja sätta många häggar på tomten och gärna ersätta min gamla häck med dessa. (Observera att jag fortfarande pratar om växtlighet, inte kroppsdelar).

Du som ännu inte uppskattat vad som finns omkring oss, ta dig en tur till skogen eller sätt dig vid vattnet. Jag kan däremot inte låta bli att vara rädd för att möta en älg eller en björn. Undras just hur man reagerar när man står öga mot öga med en av våra skogens konungar. Skulle jag stå där och lyfta på handen till en hälsning och käckt säga "tjena" månntro? Nä. Knappast troligt. Är det så att jag får en sådan vandrare med eller mot mig, så är det förmodligen det sista jag ser i livet, för risken är att hjärtat stannar för gott. Men... det var som någon på jobbet sa: Det är nog mer troligt att de redan har fått syn på dig och står bakom ett träd och spanar in dig. Jatack, NU kändes det mycket mysigare och säkrare! Vetskapen om att några extra ögonpar intensivt följer mig efter vägen är inte så jättelockande. Men OK, bara de håller sig till vår människoregel: "Se, men inte röra!" så får jag väl vara nöjd och tacksam.